Lördagen den 16 oktober var ett viktigt datum för Kvinnliga akademikers förening i Lund. Det var första gången sedan innan pandemin som föreningen anordnade ett fysiskt event. Lundagårds Thea Sandin bevakade debatten och fick chans att samtala med två av deltagarna.
Paneldebatten, som hölls i Palaestra et Odeum, hade rubriken ”En fri akademi – en utopi?” och under två timmar skulle den akademiska friheten diskuteras med representanter från universitetsvärlden. Panelen utgjordes av Kerstin Tham, rektor på Malmö universitet, Jimmie Kristersson, vice-rektor på Lunds universitet (LU), Inger Enkvist, professor emerita i spanska vid LU, samt Anna-Karin Wyndhamn, debattör och forskare vid Göteborgs universitet. Moderator av samtalet var Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i medicinsk och fysiologisk kemi på LU.
Den fria akademin har varit ett hett tema i Skåne under det senaste året. I Malmö har studenter på sexologprogrammet varit missnöjda med hur kurser undervisats och drivit att vissa delar av undervisningen ska läggas om. Även vid Lunds universitetet har diskussionen gällande akademisk frihet handlat om vad man får undervisa i och hur styrda lärare ska vara av studenter. Detta har tagits upp under ett flertal år, bland annat i debatten kring Germund Hesslow, föreläsare på läkarprogrammet, och hans föreläsning om biologiska skillnader mellan män och kvinnor.
Frågan om hur fri akademien egentligen är har varit omdebatterad länge men intensifierades efter att boken Genusdoktrinen kom ut 2020. Boken, som är skriven av Anna-Karin Wyndhamn och högerprofilen Ivar Arpi, kritiserar vad författarna menar är ett försök från makthavares sida att tvinga akademin att lägga an ett genusperspektiv på all verksamhet. Detta menar de skulle skapa en ofri verksamhet där forskare inte längre får använda de förklaringsmodeller de anser är passande.
Lundagård fick möjligheten att intervjua Anna-Karin Wyndhamn inför seminariet och bad henne utveckla vad hon anser att hotet mot den akademiska friheten består i.
– Hotet mot den akademiska friheten kommer från flera olika håll. Den våta filten har tidigare bestått av genusfrågor och den pålagan om att man måste ha ett visst genusperspektiv, ett intersektionellt perspektiv. Men det vi ser nu som händer i Malmö, och delvis i Lund, är att skyldigheten att värna om studenters perspektiv trycker ut den akademiska friheten. Att studenter ska bli hörda betyder inte att studenter ska bli bönhörda, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Hon menar att universiteten måste bli bättre på att backa upp sina forskare och lärare mot vad hon kallar politikens klåfingrighet.
– Men de måste även bli bättre på att försvara sina lärare mot aktivistiska studenter som fått för sig att sabotera eller förbjuda utbildningsmoment för att de [aktivistiska studenterna reds.anm] är känsliga.
Klockan 15.00 prick inleds så panelsamtalet av Charlotte Erlanson-Albertsson, inför en publik som av medelåldern att döma sedan länge lämnat studentdagarna bakom sig. Under två timmar avhandlas vad den fria akademin faktiskt är och vad som är de största hoten mot den.
Debatten centreras runt det politiska i akademin och att detta kan innebära problem för självständigheten för universiteten. Kerstin Tham tar exempelvis upp att hon anser att det är oroande hur stor statlig styrning universiteten utsätts för. Jimmie Kristersson tar under denna diskussion upp att den fria akademin självklart ska vara en plats fri från påtryckningar men att man måste komma ihåg att universiteten är en statlig myndighet som faktiskt måste lyda under vissa regler och förordningar.
Frågor som hoten från aktivistiska studenter avhandlas där kritikerna av dessa menar att det hotar undervisningens kvalitet om man inte får ta upp vissa ämnen. Både fallet Hesslow och sexologutbildningen avhandlas. Anna-Karin Wyndhamn och Kerstin Tham utrycker sig båda kritiskt till att studenter skulle få stort inflytande över utbildningen. Tham tar upp att det är viktigt att utsätta studenter för sådant de inte håller med om och i stället uppmuntra till diskussion om det är något eleven inte håller med om.
Det blir ett stort fokus på just det politiska hotet för akademin. Anna-Karin Wyndhamn tar exempelvis upp att vi fördömer länder som Polen och Ungern där inskränkningar på friheten sker men att de svenska inskränkningarna, även om de inte är lika stora, inte kritiseras alls lika mycket. Här menar dock andra panellister att det visst finns mycket frihet i den svenska akademin. Det råder stor enighet i att bevarandet av friheten görs bäst genom ständig diskussion och samtal där olika röster och åsikter får höras.
Efter seminariet fick Lundagård även möjligheten att ställa några frågor till moderatorn Charlotte Erlanson-Albertsson om hennes syn på akademin och dess framtid. Som verksam på universitetet sen 1960-talet har hon sett många turbulenta perioder inom akademin. Under studentupproren 1968 ville eleverna exempelvis inte lära sig något om kemi, Charlotte Erlanson-Albertssons ämne, utan enbart om sociologi och mänskligt beteende. Trots den kritik som Wyndhamn har gett under seminariet av den fria akademin så hyllar Charlotte Erlanson-Albertsson den svenska friheten.
– I Sverige har vi en enormt stor akademisk frihet. Exempelvis får Anna-Karin Wyndhamn behålla sitt jobb på det universitet [Göteborgs universitetet reds.anm.] som hon så grundligt kritiserat.
Charlotte Erlanson-Albertsson anser själv att det största hotet mot akademin är rädsla. Hon har i sin undervisning märkt av en ängslighet hos sina studenter som hon ser som problematisk.
– Jag märker att många studenter inte vågar säga vad de tänker av rädsla för att säga fel sak. Problemet med detta blir att det kommer skapa ängsliga forskare vilket är väldigt skadligt för akademin.
Vad är det viktigaste för att bevara den akademiska friheten?
–Det är att vi samtalar om det så här och att det får vara en fri debatt där allas åsikter kan höras, menar Charlotte Erlanson-Albertsson.
