Lundagårds studentlivskönikör Victoria Källström har varit på trendspaning och identifierat ett karaktärsdrag med ökande status: att inte bry sig.
Du tror det kanske inte själv men baserat på mina (mycket empiriska) undersökningar är du med hög sannolikhet punkare. Ja, som ung idag faller du statistiskt sett under den kategorin, precis som att hälften av alla som älskar exploderar enligt Håkan Hellström.
“Vadå, jag har varken tuppkam, lyssnar på aggressiv musik eller pressar säkerhetsnålar genom diverse kroppsdelar?” tänker du nu. Tur det, svarar jag då. I själva verket syftar jag vare sig på musik- eller klädstilen punk, utan personlighetstypen. Att motsätta sig etablissemanget och samhällets konventioner.
Jag har nämligen noterat en tilltagande trend bland oss studenter– att upprätthålla en fasad av att bry sig så lite som möjligt om sina åtaganden och, så kallade, ambitioner.
Eller, för att vara mer precis handlar det kanske inte om att inte bry sig – utan snarare att visa att du inte behöver anstränga dig för att uppnå dina mål. Jag lade märke till denna tendens redan i högstadiet då jag blev häcklad för att ha fått höga betyg på ett antal prov. Det töntiga var dock inte betyget i sig, utan att jag så uppenbart lagt manken till och faktiskt pluggat inför dessa examineringar. Den tiden hade jag ju istället kunna lägga på att snatta donuts från närmsta matbutik eller tjuvröka.
Nu har det gått ett antal år sedan grundskolan. Tack och lov upplever jag inte motsvarande coolness angående att kugga tentor på universitetet. Däremot har jag lagt märke till att få skryter om att de pluggar många timmar per dag. De personer som anses skönast är de som plockar upp kursboken, bläddrar lite på måfå och sedan konstaterar att det där ju inte direkt innehöll något de inte redan kunde. Alternativt kan de gå runt under tentaperioden med ringar under ögonen och ångeststöna över att de “verkligen inte hunnit plugga någontiiing”.
Måhända är detta ett mönster som sträcker sig längre bak än de ynka decennium jag haft möjlighet att observera och som inte bara gäller unga. Troligen har jantelagen ett finger med i spelet. Dock tror jag huvudorsaken till denna motvilja att öppet visa sin ansträngning är att fallet vid eventuellt misslyckande blir högre. Om jag berättar för mina kompisar att jag sökt ett jobb som jag gärna vill ha blir skammen stor ifall jag sedan tvingas berätta att jag inte fått det. Den sortens förnedring är ju rimligen allmänmänsklig. Enklare är det om jag med en axelryckning kan säga att “äsch, jag hade ändå inte lagt så mycket tid på att förbereda mig.”
Missförstå mig inte nu; jag unnar dig som blivit välsignad med ett starkare intellekt än jag själv. Min eventuellt raljerande ton är enbart bevis på enormt avund. Jag vill också vara sval och oberörd. Jag vill också vara punk (minus säkerhetsnålarna). Men det är jag inte. Bara att skriva ett knappt A4 som den här krönikan gör mig svettig.
