Efter sin trilogi Kalmars jägarinnor gav Tove Folkesson ut sitt första lyriska verk med sig själv som berättarjag, Hennes ord. Eric Sarkar Nilsson har läst uppföljaren, Den stora kyrkan, en bok om hoppet om nytt liv i skuggan av döden.
Gripande och spännande är två kraftfulla ord när dagens litteratur ska avhandlas. När det talas om ”spännande” böcker går mina tankar snabbt till romaner. Biljakter, mysterier och gärna ett hot som hela världen måste räddas från inom 24 timmar. ”Gripande” brukar det stå på omslaget till litteratur specialgjord för att få en att gråta tills ögonen svullnar. Tove Folkessons prosapoetiska verk Den stora kyrkan är både spännande och gripande, men på helt andra sätt.
Boken börjar med stor ärlighet över vad den är. Berättarjaget, som uttalat är Tove Folkesson själv, kommer hem till sin flickvän efter att ha varit på IVF-behandling och paret väntar nu barn. Bara några sidor senare händer det som inte får hända: hon är med om ett missfall. Men det sorgsna överger snart läsaren, för att ersättas av nervös, euforisk förväntan när de väljer att försöka igen. Dragen av hopplöshet hänger emellertid kvar.
I Den stora kyrkan lyckas Tove Folkesson försätta läsaren i samma spänning som författaren själv känt. Kommer det gå denna gången? Hur ska paret kunna säga hej då till ett barn de aldrig känt och som aldrig riktigt blev ett barn? Klarar kroppen och sinnet av det? Det är en långsam spänning, men det är just det som får den att kännas så verklig.
Språket och formen ligger ofta nära prosa. Den stora kyrkan är för det mesta skriven i ett slagkraftigt och kortfattat format som liknar den hos romaner, med dialog och allt, men bryter i viktiga stunder av mot ett mer traditionellt diktformat. Det som håller samman allt är de starka kontrasterna som berättarjaget upplever i sin vardag. Liv och död, kärlek och skam, sjukhusmiljöer och det kyrkliga, den spända lyckan och hopplösheten.
Tove Folkesson framställer de stunder i livet då människan är som mest tudelad och allt framförs med en simpel naturlighet, som en vittnesbörd eller en tankegång. Stundvis, och då främst mot mitten, haltar berättelsen. Rappheten i berättandet kan vara både rolig och slå hårt, men ibland känns det opassande. Samtidigt känns det som att det finns en poäng i det anstötliga. Det får en att ställa frågan om det går att vara lycklig och sorgsen samtidigt.
En del av mig vill beskriva Den stora kyrkan som en berättelse grundad i det feminina. Historien om graviditetens kamp och lycka kantas av berättarjagets relation till sin flickvän, deras kärlek och deras sätt att hantera tankar som de antagligen inte tänkt att de skulle behöva tackla. Det är något som jag troligen själv aldrig kommer uppleva på samma sätt, varken topparna eller dalarna. Samtidigt tänker jag på det nakna språket och vetskapen om att det finns verkliga liv bakom orden. Kanske är det just för att det är en upplevelse som finns där för många kvinnor som både läsningen och verket är så viktigt.
Jag hade kunnat filosofera vidare över boken tills sidorna i denna tidning tar slut, men i kärnan ligger detta: Den stora kyrkan är en berättelse som känns sann, sårbar och egen. Det går att kritisera tempot och hur formen ibland känns som att den kämpar emot berättelsen eller hur det inte spelar någon roll för att det bara finns ett sådant flyt. Men Gud, jag har aldrig haft så svårt att lägga ner ett diktverk i mitt liv.
