Sorgearbete kan vara ett missvisande ord. Ibland handlar det snarare om en sorgens metamorfos. Esther Arndtzén har läst en diktsamling där en moders tragiska bortgång omkullkastar världen.
Det är inte lätt att recensera poesi. Innan, runtom och mellan dikterna breder sig det vita tomrumet ut, det är sparsamt med text. Men i en bra diktsamling är det inte bara intetsägande bakgrund. Då är det på den ytan texten får breda ut sig och osynligt expandera ut mot kanterna, växa sig större och skapa mening. Så upplever jag Karoline Brændjords debutantdiktsamling Jag vill vakna till världen.
Karoline Brændjord kom förra året med diktsamlingen Jeg vil våkne til verden på Kolon förlag, nu översatt från norskan av Oscar Rossi och utgiven av Ellerströms. Karoline Brændjord har tidigare studerat skrivande på Skrivarekunstakademiet i Hordaland och läst bland annat socialantropologi på universitetet i Oslo. Att det är en erfaren debutant vi har att göra med är det ingen tvekan om – det finns en finess och trygghet i det språkliga uttrycket som fångar mig direkt.
Jag vill vakna till världen rymmer flera små fortellinger om livet, döden och naturen. Bokens första dikt “Lykta” skildrar en tillit till ljuset, världen, nyfikenheten. Det strömmar ljus ut genom fingrarna på diktjaget, allt som denne rör vid blir till ljus. “Min längtan är en lykta”, skriver Brændjord.
Det finns en tilltro, ett hopp försatt till världen i dikterna. Men de berättar också om sorgen efter en moders tragiska bortgång. Det är en saknad efter en älskad mamma, som gett livet till diktjaget, format henne som en lerklump. Dikten “Tro” inleds med “Jag är självmörderskans barn / ljuset som ska kasta strålglans över tragedin.” Sorgen är på ett sätt en utomkroppslig upplevelse, och i melankolin förenas diktjaget med naturens växter och väsen.
Jag vill vakna till världen är nämligen en diktsamling fullkantad av natur. Karoline Brændjord har skrivit fram en sorgens värld som trots tragedin är full av ljus och levande växtlighet. Det är som att sorgen har blivit organisk, spridit sig till träden och marken. I denna nya värld måste diktjaget öva upp sina sinnen på nytt.
Dikten “Besök” skildrar särskilt vackert hur sorgen åldras, och hur man åldras med den. Diktjaget beskriver hur hon, när hon blir äldre än vad modern blev, på ett sätt blir sin mammas mamma. Hur hon ska “stå vid graven och tänka på henne som på ett barn”. Diktjaget frågar sig: är det möjligt att sörja, inte med barntårar, utan med vuxna tårar istället? Hur ter sig sorgen när vi som blev kvar åldras, men den som försvann inte längre gör det?
Det är tacksamt att diktsamlingens originalspråk är norska, som ligger så nära svenskan. Språket kan följa originalets, och efterlikna dess konturer. Det var längesen jag läste en diktsamling med ett så noggrant, vackert och finkänsligt uttryck. Alla ord ligger på sin plats, det finns ingen överflödighet, det krävs inte. Jag hoppas innerligt att vi får se Karoline Brændjord på utgivningslistorna snart igen.
