Vad är en vacker fasad? Är det gammalt eller nytt som gäller? Och framför allt: spelar det någon roll? Lundagård har utforskat traktens arkitektur i jakt på svar.
Lund är kanske en av Sveriges vackraste städer. Få byggnader gör mig så mållös som Domkyrkan invävd i dimma, klockorna hotfullt klämtande. Den medeltida stadskärnan, med dess slingrande gator, är som hämtad ur en dröm. Arkitekturen bringar glädje. Men den skapar även konflikt.
Gruppen Arkitekturupproret har fått ett stort genomslag på Facebook och i andra medier, vilket har väckt liv i en debatt om den moderna arkitekturen. Vurmandet för klassicistiska byggnader varvas med raljerande mot modernistiska nybyggen i kommentarsfält etern över. En protest mot dålig arkitektur, säger upprorsmakarna. Obildad romanticism, menar motståndarna.
Vem har rätt? Hur viktig är egentligen arkitekturen? Och vad har den för inverkan på boendet i sig? Skapar vi oss mysigare hem i en vacker miljö? Eller är det egentligen bara insidan som räknas? Lundagård har besökt två vitt skilda bostadsområden i Lundatrakten, Proto och Jakriborg, för att nysta i vårt förhållande till den allestädes närvarande arkitekturen.
Jakriborg, en stadsdel i Hjärup byggd 2004, representerar arkitekturspektrumets ena extrem. Området är tänkt att vara inspirerat av medeltiden, men är byggt i en slags gotländsk Hansastil.
Arkitekturupproret hyllar byn, som på håll ger intryck av en fjärran hägring där den sticker upp över den skånska slätten. Det är tillräckligt likt en ”riktig” stad för att man ska känna igen sig, men tillräckligt olikt för att det ska krypa lite under skinnet.
Malplacé är ordet. Jakriborg är arkitekturupprorets slutsatser ad absurdum.
Johanna Dellamore bor i stadsdelen. Hon berättar att väggarna omsluter unika boenden; inget hems planlösning är den andra lik. Men områdets uppehåll fokuseras på det yttre.
– Hela den sidan som är ut emot åkern – mot Lundhållet – har de högtryckstvättat och gjort jättefin för att det ska se fint ut utåt. Men resten här inne ser inte jättefint ut. Det ser nästan ut som något gammalt spökhus, berättar Johanna Dellamore.
– Det håller i princip på att förfalla.
Hon tycker inte att utsidans estetik på något sätt påverkar insidan. När man får en elräkning på 3 000 kronor för att värma upp 4 meters takhöjd utan kamin spelar inte fasaden någon roll, påpekar Johanna Dellamore.
Studentbostäder gör sällan anspråk på samma beundran som Jakriborgs putsade och unika yttre. Användbara, visst, men få som anländer till Parentesen eller Delphi tappar andan. Ett mer aktuellt exempel på denna typ av byggnad som upproret kritiserar är Proto, ett nybyggt studentboende på Kämnärsrätten.
John Jederlund, boende på Proto, svarar att utsidan nog är viktig för många, men inte just för honom.
– Jag ser det som ett tillfälligt boende, säger John Jederlund.
Till svar på vad han tycker om fasaden, kommer ett måttligt entusiastiskt ”Jag har vant mig vid den”.
– Jag tycker inte om den estetiskt.
Proto, ett metallbygge med illgröna fönster, är verkligen fjärran upprorets omhuldade klassicism. Det påminner om hur man tänkte att 2000-talet skulle se ut för länge sen, tillsammans med
flygande bilar, när illgrönt fortfarande var trendigt. Det blev nominerat till ”Plåtpriset” 2020. Priset delas ut till uppmärksammade och innovativa byggnader i plåt; en beskrivning som både Protos kritiker och hyllare nog kan skriva under på.
Trots John Jederlunds skepsis inför fasaden, menar han att ändamålet ändå trumfar utseendet – till viss del.
– Det är ett funktionellt boende, jag har inte några större problem med det. Men det hade kunnat vara lite mer hemtrevligt, säger han.
Hans funktionsorienterade svar påminner om något viktigt: Sverige har en bostadskris. Enligt en undersökning av Hyresgästföreningen bor en fjärdedel av storstädernas ungdomar fortfarande hemma hos sina föräldrar. Vad spelar boendets utsida för roll i en sådan situation? Det finns en anledning till att Sparta ser ut som det gör – antalet bostäder per kvadratmeter behövde maximeras under 60- och 70-talet.
denna funktionalistsika idé styrde exempelvis miljonprogrammet. Men programmet drar nuförtiden mest kritik, till viss del just för att det utformades enbart efter maximeringsöverväganden.
Sociologiska studier, som till exempel Lee Rainwaters Behind Ghetto Walls: Black Families in a Federal Slum, visar på hur utformningen av Pruit-Igoeområdet i St. Louis – enorma betonglådor till hus – ledde till alienation, avsaknad av omsorg för gemensamma områden, och misär. Strax efter invigning sköt kriminaliteten i höjden.
På liknande sätt har neuropsykologisk litteratur, såsom studier av Manhattanområdet, visat på att vi mår sämre av identiska fasader. Vår omgivning tycks alltså påverka oss; vissa till en högre grad än andra.
Matti Ågren bor även han på Proto. Han ställer sig tveksam till hur mycket husets utsida egentligen påverkar hans upplevelse. Men så är han heller inte lika kritisk till den plåtprisnominerade byggnaden.
– Jag var lite skeptisk till en början, men [fasaden] har vuxit på mig. Det är kul att den är lite unik, säger Matti Ågren.
Även om Matti Ågren och John Jederlund har olika inställning till Proto, verkar ingen av dem påverkas drastiskt av byggnadens utseende. Det finns andra variabler i hemmets ekvation.
Thomas Hellquist är arkitekt, och har tidigare varit professor vid Lunds universitet. Han är själv djupt engagerad i vad som byggs, och menar att mycket av den kritik som riktas mot modern arkitektur bottnar i att den saknar vissa ytterst mänskliga karaktärsdrag.
– Mycket av den klassiska arkitektur som modernismen gjorde upp med hade sådana egenskaper, riktning, rörelse och rytm, berättar Thomas Hellquist.
Han ställer sig trots det kritisk till Arkitekturupproret, som han menar sakna konstruktiva förslag på alternativ till modernismen. Jakriborg, upprorets extrem, ser han däremot vissa poänger med.
– I någon mening är det lite fake, men å andra sidan är det kanske inte sämre än de identiska radhusområden som växer fram runtomkring. Men visst finns där en sorts nostalgi man kan vara kritisk mot, säger Thomas Hellquist.
Han menar att vi främst bör eftersträva en större ödmjukhet inför både miljön och vårt kulturella arv. Den avsaknad av ödmjukhet som modernistiska byggnader uttrycker är deras stora problem.
– När man träffar en ny människa börjar man inte med att skrika ‘Här är jag!’, utan man frågar efter deras namn.
Kanske är det därför som många upplever stora flervåningshus som provocerande – det känns som att de skriker på en. Thomas Hellquist påminner också om att det vi idag kallar ”modernism” kanske inte är så nyskapande ändå.
– Trots att det är en hundra år gammal stil så tror vi att den är ”modern” för att den är anpassad till vad som var modernt då, säger Thomas Hellquist.
Vem har då rätt om arkitekturens framtid? Frågar man de som bor i de omtvistade husen verkar utseendet vara en sekundär faktor, om ens det. Människan vänjer sig nog vid det mesta.
Men det betyder inte att förändring är onödig. Arkitekturen speglar tiden, och vår nya tid kanske kräver nya idéer. Ödmjukhet inför miljö och kulturarv verkar som ett bra ställe att börja. I alla fall om man ska lyssna till Thomas Hellquist.
