Lundagårds studentlivskrönikör Oskar Hedman funderar kring vad han egentligen kommer bli när han ”blir stor”.
Vid det här laget har jag studerat 3 ½ år på universitet och det kommer säkerligen bli ett antal år till. En arrivist är jag knappast men ett framtida arbete som behagar och betalar rimligt vill jag ändå ha, och då måste man i dessa dagar läsa kursböcker och dela kyl med en främling i ett halvt årtionde.
Detta tror jag är förklaringen till dagens överutbildning bland unga och transformationen av akademin till en plats som premierar utbildning framför bildning. För dagens arbetsmarknad är idag konstruerad så att om ska arbeta som en pappersvändare på en bank behöver man åtminstone en kandidatexamen. Ledningen på ett mjukvaruföretag kräver sannolikt av sina kontorsråttor en 5-åring universitetsutbildning, ”praktisk och teoretisk spjutspetskompetens” och en dokumenterad bestigning av Mount Everest utan gasmask.
Men om man borrar ännu djupare i frågan kan inte konspirationsteoretikern inom mig låta bli att undra om de tilltagande kraven på utbildning och erfarenhet för relativt lätta arbeten, egentligen är en dimridå där vi studenter befinner oss mitt i töcknet. Är det möjligt att personlighetstester, krav på 5 års erfarenhet, engelska arbetstitlar och värderingsgrunder uppkommer för att människors arbeten blir alltmer obegripliga och löjeväckande? Jag kan tänka mig att det är en och annan som efter en dags pappersvändande hänger hatten på kroken, sätter ner portföljen, tar en kall öl och undrar: vad ”gör” jag egentligen på jobbet? Svaren på frågan blir för många otillfredsställande; de kommer fram till att de varken tillverkar eller transporterar något, ty sådana aktiviteter har förflyttats till Fjärran Östern.
Det som återstår för oss uppvuxen i ett post-folkhem Sverige är sålunda att skaffa oss en universitetsutbildning och försörja sig genom att jobba med ”mänskliga relationer” och bli ”kommunikativa strateger”. Vi får spendera våra yrkesliv med att kränga gamla rostiga uppfinningar som ”dialogen”, ”ledarskapet”, ”kommunikationen”, ”innovationen” och efter lång och trogen tjänst kan vi förlänas en arbetstitel som ”Chief executive communcations director”.
Som tur är kommer en ordets och känslans man som jag själv trivas bra i ett arbetsliv som liknar ett amerikanskt pep-seminarium. Om det är belöningen jag kommer få efter att ha gått på alla dessa föreläsningar och skrivit all dessa tentamina, är jag tillfreds. Det förefaller faktiskt inte så dumt med ett yrkesliv där man är lite kreativ på jobbet en stund, kanske ritar graf som visar samband mellan dialog och tillväxt eller håller ett föredrag med frasen ”förändringen är det nya normala”, för att sedan ta en macchiato och snacka TV-serier med chefen.
Om man inte gillar det kan man skaffa sig en utbildning vars högsta ändamål inte är att framföda konsulter och föreläsare, förslagsvis plåtslagare eller kirurg.
