Efter att par års studier har jag gjort en ganska förskräckande upptäckt av mitt språk: mina texter har alltmer kommit att anta den akademiska prosans skrud. De ord som formas vid mina fingrar när jag skriver på datorn, är alltför ofta utan glans och styrka. Mot min vilja rinner det ur mig långa, tradiga meningar som formuleras på sätt som få utanför universitetet begriper.
Mitt eget skrivande är del av en akademisering av språket som breder ut sig i universitetet. Problemet uppkommer tidigt av en kombination att nyexaminerade gymnasister har bristande språkkunskaper och att utbildningar helt har förbisett sitt ansvar att mana studenter till att utveckla sitt språk. Detta leder till att studenter, i brist på fantasi och förmågor, efterapar de vetenskapliga texter som de läser. Resultatet blir tarvliga försök till vetenskapliga artiklar som blir ännu mer svårläsliga eftersom de vanligen är fyllda av grammatiska fel.
Även forskares skrivfärdigheter är bristande. Även om de flesta grammatiska felen är bortslipade på forskarnivån, består vanligen ett livlöst språk. De texter som produceras är introverta och riktar sig sällan till någon annan än sina gelikar.
Detta är ett problem, inte enbart eftersom det får mig att känna mig misslyckad. Det är del av ett bredare problemkomplex om universitetets ansvar för kunskap i samhället.
Den akademiska texten är en särskild texttyp, den är ofta tragglig och svårförstådd och med helt obegripliga ordval. En forskare som skriver på detta sätt, som inte kan skriva kommunikativt och intresseväckande, kommer aldrig att ha en betydande roll utomvetenskapligt. Hur mycket universitetet än värderar forskning så blir denna meningslös om den inte sprids och förankras i bredare sammanhang.
Miljöfrågan kan utgöra ett gott exempel. Kunskap om vilka vi hot vi står inför behöver nå de breda lagren för att den ska ha reell påverkan över beslutsfattande. Här behövs forskarnas närvaro i samhällsdebatterna, i offentligheten, utöver att de publicerar sig i specialtidskrifter.
På sina håll har frågan om akademins roll i offentligheten alltmer börjat diskuterats, men i fortsättningen hoppas jag att språkfrågan uppmärksammas mer. Men redan i utbildningarna hade jag velat att studenter fick möjligheten arbeta med sitt eget språk. Då hade jag kanske undsluppit upptäckten att mitt eget skrivande har förstörts av passivformer och omständliga meningar.
