Även om den egna boksmaken är ur tiden är den fortfarande din. Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lingren grubblar över litteratur och idéer om vad som bör läsas.
Regn, rusk, grådassiga morgnar och beckmörka kvällar. Hösten har kommit till Sverige, och vintern knackar på dörren. Efter sensommarens och restriktionsupphävandets euforiska lyckorus har nu den knappt månadslånga post-pandemiska tillvaron förbytts till en lika jävlig vinterisolering som pandemin inneburit.
Men hösten och vintern är inte enbart en tvåenighet i jävlighet. För nu börjar litteratursäsongen dra i gång på allvar. Bokmässan, Augustpriset, bokreleaser och bokrean löper såsom på ett pärlband genom resten av året.
Av dessa tillställningar måste ändå Nobelpriset i litteratur vara säsongens höjdpunkt. En händelse, som utöver sin pompa och ståt, egentligen är en ganska bisarr typ av folkfest där lika delar bildningskomplex och patologiskt hävdelsebehov, kokar upp och skummar kring den intet ont anande pristagaren. Som läsande person tycks man bara kunna förhålla sig till spektaklet på två sätt: Antingen skakar man naivt på axlarna och avslöjar sin okunskap, eller så går man in i polemik gällande den postkoloniala historieskrivningens diskursiva inblick i det enskilda livsödet. Polariteten blir extrem, tillgjordheten total.
Efter rannsakan inser jag att jag snarare tillhör den tidigare av dessa kategorier. Jag har extremt dålig koll på samtidslitteratur och sätter nästan en undermedveten ära i att inte hänga med i svängarna. “Jag for ner till bron och drack Smirnoff, var det det du sa? Är det en bok?”. Det är överdriven beskrivning, men ni förstår hur jag menar.
Samtidigt har den inställningen rubbat mycket av den självkänsla jag har som bygger på att man tror sig ha ett nära förhållande till litteraturen. Efter en okulär besiktning av mitt bibliotek, visar det sig att just kategorierna som kan karaktäriseras som samtida – “postkolonialism”, “feminism”, eller något så självklart som kvinnliga författare – är grovt underrepresenterade. Jag har inte märkt att jag själv skulle vara mer attraherad av enbart occidentala män, men bokryggarna ljuger inte för mig. “Alla mina män”, skulle vara en bra beskrivning på min litterära portfölj.
Enligt alla moraliska och samtidslitterära måttstockar borde jag skämmas över min smak, men det gör jag inte. Att en sådan litteratursyn kan ha bäring på vem som “bör” skriva vad – det kan jag i viss mån köpa. Men konsumtionen av litteraturen, den är väl till syvende och sist en privat och tämligen ointressant angelägenhet? Det tror jag de flesta skulle hålla med om och ändå finns det en konstig social överenskommelse (som jag absolut tagit del i själv) om vad som är fint, fult, rätt och fel att läsa. Man är plågsamt medveten om vilka författare som man skulle kunna nämna i olika sammanhang för att omedelbart bli socialt utfryst, samtidigt som man egentligen inte bryr sig ett skvatt.
Alla sådana måttstockar är märkliga och meningslösa. Bara läs. Sträva inte efter att vara en allätare, och sträva inte efter att vara en elitistisk tråkmåns. Välj och vraka – förläst kommer du ändå aldrig att bli, men kanske blir du lite lyckligare, och kanske blir tillvaron lite mindre jävlig. Det duger för mig.
