Kritikerrosad klimatopera tar plats på Malmö Konsthall

Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė

Sun & Sea

Malmö Konsthall 

2/11-14/11 2021

På konsthallen i Malmö visas opera-performanceverket Sun & Sea från 2019 för första gången i Sverige. Esther Arndtzén har sett ett verk om människan i klimatkrisen som trots allt inte går hela vägen.

En stark artificiell sol i form av strålkastare belyser en konstgjord strand. På den ligger en samling människor på sina handdukar. Vissa läser, andra kollar i sina mobiler, ett par föräldrar leker med sina barn. En äldre man ligger på mage och viftar en liten elektrisk fläkt i ansiktet. Redan när vi klivit in har aktörerna börjat sjunga på det libretto som ska följa hela föreställningen.

Det är genrepet av Sun & Sea, en litauisk opera-performance om människan och klimatkrisen skapat av den kvinnliga trion Rugilė Barzdžiukaitė, Vaiva Grainytė och Lina Lapelytė. I Venedig, där den hade sin premiär 2019, tilldelades den det prestigefyllda Guldlejonet för bästa bidrag. Sverigepremiär har den alltså i Malmö, där den huseras under november månads två första veckor.

Jag betraktar scenen från en upphöjd platå cirka tre meter från marken. Stranden och semestern, som man kanske associerar med avkoppling och glädje, fungerar som en relief till en känsla av kris och gemensam existentiell vånda inför den stundande undergången. Samtidigt är jag smått besviken på verket, som i egenskap av klimatkonst inte känns direkt nydanande. 

Utan librettot hade föreställningen varit visuellt tilltalande och engagerande, men med avsaknad av ett djup. I kombination med med det sceniska skapar operan en viss effektfullhet. Sångerna, som består av inre monologer och drömmar är ångestfyllda men blir rent av lyriska på sina ställen. En sjunger om sin arbetsnarkomani och ständiga utmattning. En annan sjunger om en önskan att kunna 3D-printa växter och djur när de dör ut. 

Det konceptuella är intressant, men tar inte verket hela vägen. De lealösa semesterfirarna som sjunger ut sin ångest införlivar en känsla av hjälplöshet och oproduktiv ångest i relation till klimatkrisen som är skrämmande relaterbar, men verket utmanar mig inte tillräckligt. Med det sagt är Sun & Sea ett absolut sevärt verk, eftersom jag tror att det kan fånga olika betraktare på olika sätt. 

Och berörd blir jag ändå av föreställningen. Det är framförallt på grund av barnen, som springer runt på stranden och leker. De har en stor uppblåsbar jordglob som de passar mellan varandra. I slutet av föreställningen råkar jag fånga ett av de små barnens blick. Efter nästan en timme börjar den lilla statisten förlora fokus. Det blir meta, i brist på bättre ord. Barnens oskuldsfullhet i verket blir representativt för barnets plats i klimatkrisen, som mottagare av den jord och det klimat som tidigare generationer lämnat efter sig.

Föreställningen visas varje dag 13-17 och loopas i fyra timmar. Som publik har du möjlighet att uppleva verket i 30 minuter.