Hur kan en författare vara så bra och samtidigt så äcklig? Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic skriver om sitt komplicerade förhållande till Michel Houellebecq.
Det finns en scen i den franska författaren Michel Houellebecqs bok “Underkastelse” där den medelålders protagonisten besöker sin vän i det nyligen islamiserade Paris. I hallen träffar han på en flicka på typ 15 år med Hello Kitty-tröja. Efter en stunds konverserande med vännen och hans fästmö kommer flickan in till salongen. Det visar sig att hon är vännens andra fru, månggift i tonåren.
Jag kom på mig själv i läsningen att jag knappt ens reagerade. Jag saknade en känsla av vämjelse, Houellebecq hade dragit mig ner i smutsen. Klart man har en 15-årig fru.
Fy fucking fan. Ett sånt motbjudande gubbäckel. Han får så många fina priser, han är så modig när han skriver om hur han blir slickad i röven av två prostituerade, det sägs att han öppnar sin själ. Men egentligen är han bara en äcklig gubbe. Googla honom. Inget mer, inget mindre. En gubbe vars 40 år yngre fru tar nakenbilder på honom i sängen med andra kvinnor. Jag önskar att jag kunde hata honom.
“Underkastelse” handlar om att muslimska brödraskapet vinner presidentvalet i Frankrike år 2022. Houellebecqs favoritfigur, den vilsna mannen utan syfte i en värld han inte längre bryr sig om, har huvudrollen. Islam blir individens och samhällets själviska räddning från modernismen mätta belåtenhet, det slutgiltiga svaret på det multikulturella experimentet. Samtidigt en saga för barn som ska skrämmas av de läskiga muslimerna. Om vi släpper in fler invandrare får vi snart sharialag!
Det är tyvärr inte hela sanningen. Vissa böcker kan lättvindigt kastas på historiens sophög, men icke Houellebecq. Boken avslutas med ett brandtal till just islam, och efter vilken man leker med tanken om man ska leta upp två troende muslimer och säga trosbekännelsen. De kvinnor som gestaltas är tänkande, aktiva agenter, inte bara någon gubbfantasi.
Som sista tragedi är det otroligt bra litteratur. Hans utforskning av människans existens i en ateistisk och amoralisk värld är unik. Litteraturen är otroligt suggestiv, att läsa honom är som att forsränna, varje tankevändning ett nytt vattenfall. Det finns en förståelse av den moderna människan, i kritiken och hyllningen, som bara Houellebecq har.
Jag tänker ofta på Houellebecq när samhällsdebatten aldrig slutar tjata om skillnaden mellan verk och person, mellan brottslingen och rapparen. Är den ens meningsfull? Distinktionen finns ju uppenbarligen där, Houellebecq är något annat än vad han skriver, men det går inte att avgöra var gränsen går. Verket är alltför komplext för att han skulle vara en simpel islamofob. Han må vara irriterande och äcklig, men texten är så ambivalent att man inte kan länka dem samman.
Här känns passande att citera Horace Engdahl: ”Förutsättningen för vår kärlek till kulturen är en gigantisk skuldavskrivning i moraliskt hänseende”. Att förhålla sig till kultur är att se det vackra i det grövsta, mest motbjudande verk, att se det gräsliga i steril medhårslitteratur. Om man kan säga någonting om Houellebecq, är det i alla fall inte att han är steril.
