Vi behöver alla en bra vän, särskilt människans bästa. I jakt på mental hälsa och rena gator upptäcker Mattis Vindelman en ny demografisk enhet och ifrågasätter AF Bostäders en-arts-norm.
För drygt ett år sedan flyttade jag från Lund till Malmö. Jag gick på min nya hemstads gator med huvudet högt. Min blick svepte upp och ner längs de höga byggnaderna, fram och tillbaka mellan alla människor, nyfiken på vad denna nya omgivning hade att erbjuda. Jag smakade, lyssnade och luktade, ville uppleva staden på alla sätt.
Plötsligt ersattes lukten av avgaser och falafel med en vidrig stank. Det stack i näsan och tjocknade i halsen. Lukten verkade komma från min sko.
Hundbajs. Utsmetat under fotsulan.
År i Lund hade gjort mig ouppmärksam på risken att trampa i avföring. Enheten hund per invånare, som jag själv tagit fram med hjälp av Jordbruksverket och Wikipedia, visar faktiskt att Lund ligger en bra bit under riksgenomsnittet.
Min teori är att när en tredjedel av stadens invånare är studenter blir antalet husdjur färre. Visserligen borde flexibla studietider göra det möjligt att ta hand om en fyrfota vän, men Lund har endast 0,07 hund per invånare, för hela landet är samma siffra 0,1.
Boendeformen påverkar såklart, AF Bostäder tillåter som bekant inga husdjur i sina korridorer (jag utgår från att mjölbaggar och silverfiskar inte har tillstånd att vistas där). Synd, hur underbart hade det inte varit med en korridorskatt?
Det finns många studier som visar att husdjur kan ha en positiv effekt på vårt mående. Hundägare tvingas ut och promenera flera gånger om dagen och får på så sätt mer fysisk aktivitet. Att ha någon att ta hand om och en vän som alltid lyssnar kan vara viktigt för den mentala hälsan. Få saker känns lika bra som en hunds villkorslösa kärlek.
Jag lär inte vara den enda som har växt upp med husdjur, för att under studietiden sakna att bo flera arter under samma tak. Men i brist på djur i hemmet får vi studenter ta de chanser vi får, vakta en hund, klappa en katt, vissla på en fågel!
Precis som Lund ligger också Malmö under landets genomsnitt när det gäller antalet hundar per invånare. Varför det är så kommer jag inte fundera på här, men en sak är säker: för varje hund i Malmö finns det nästan lika många hundägare som inte plockar upp deras bajs. Numera tittar jag bara på Malmös arkitektur om jag är stillastående. När jag promenerar är det näsan i backen som gäller.
