– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
Vem är det som drabbas när CSN-räntan höjs? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Li Brundell skänker en extra tanke till landets alla kulturarbetare och tänker tillbaka till en tid när hon själv drömde om att bli musiker.
Japp, välkommen tillbaka till StudentHelvetet™. Platsen där vi stolt kan konstatera att ”wow, så här ville jag absolut aldrig ha det!”. Men det finns en nivå under oss – du kanske inte har upptäckt den ännu? Kan kallas kultursektorn. Ekvationen lyder: Låginkomstjobb + Högre låneränta = Stor sannolikhet att skuldberget hinner växa sig till storleken av en mindre nation. Men det är inte bara kulturarbetare som drabbas, varför drar jag upp just de stackars satarna som exempel? Låt mig ge lite kontext.
När jag gick i gymnasiet var det bara en sak jag ville göra: spela musik. Åldrarna mellan 15 och 19 tillbringade jag hemma hos mitt gymnasiebands trummis spelandes de mest amatörmässiga riffen en kan tänka sig. I min tonåriga ”woe is me”-kokong, var det enda som kunde få mig att känna mig trygg. Känslan av att hålla i en tung grej och spela något falskt med mycket reverb. Den tryggheten ville jag känna hela tiden. Så vad jag sa till folk som stressade över betygen var: ”du ska inte bli musiker som jag?”. Jag struntade i den eventuella pengabristen. Jag var 100% beredd att käka nudlar och leva på landsvägen, så länge jag fick göra det jag tyckte om.
Jag tänkte mycket på kulturens kraft. Ett samhälle utan kulturliv är inget samhälle. Det är fantasin i skaparnas avtryck som ger en anledning att inte skjuta skallen av sig varje morgon, punkt slut. För att den fantasin ska kunna komma till nytta krävs människor som kräver utbildning. Det krävs studier som kräver studielån som många utbildade kulturarbetare, handen på hjärtat, vet att de inte kommer kunna betala av. Men de gör det ändå – för att få en chans på arbetsmarknaden. Rakryggat står de upp för sina talanger. Jag ville tänka att jag var så rakryggad. Jag ville verkligen det.
Ryggraden bröts 2017, 1 år efter att jag hade flyttat hemifrån. Jag önskade att jag kunde stå upp för min passion, men det gick inte längre att romantisera lätt fattigdom. Jag ville ha kontroll över mitt liv. Jag ville äta rejäla portioner mat och inte få ryggskott vid 25 års ålder av att ensam försökt bära en gitarrförstärkare upp till Skellefteå. Jag ville så gärna hedra min inre tonåring, men det gick liksom inte.
Om jag nu skulle ha bestämt mig för att bli musiker skulle jag behövt gå något år på folkhögskola innan jag kanske lyckades ta mig in på musikhögskolan. Totalt CSN-lån kan bli 456 960 kr plus årlig expeditionsavgift på 150 kr. Arbetsförmedlingens förutsägelse är att konkurrensen inom kultursektorn fortsätter vara en av de hårdaste, medan marknaden erbjuder allt fler projekt – i stället för fasta anställningar. Gissa hur snabbt jag hade lyckats betala av den skulden.
Jag har sett många hävda sig vara blasé inför räntehöjningen. Det får jag väl respektera. Men då får jag också be om att du som är det, betalar din lokala gig-arbetande pianists CSN-ränta livet ut.
