En bok av en gammal, bitter och bildad man med inget mer att förlora. Lundagårds Theo Selimovic har läst Horace Engdahls op. 101.
Op. 101 är en svår bok att recensera. Det är ingen skönlitterär berättelse. Snarare en samling korta tankar. De flesta på 300–400 ord, några bara en mening. En sådan bok kan man inte bedöma utifrån dess karaktärer eller avbildning av verkligheten, som man skulle en roman. Men det är inte heller en tesdrivande text, det finns inga argument som kan bedömas. Endast tankarna kvarstår att recensera: vad de säger om författaren, om människan och prosan de är skrivna i. Texten ska läsas som skriven av en kontinental författare, en Camus eller Kundera. Det handlar inte om logik, tankarna flyter snarare fritt.
En gammal man som redan kastats till lejonen har inget mer att förlora
Några röda trådar finns det dock, teman som författaren återvänder till: erotikens förlorade mystik; tidsandan och människors självmanande slaveri (där innefattat lite journalistförakt); kulturen och vad den säger om oss människor; samt begär och frågan om mänskligheten.
För att ge en överblickande bild av innehållet så tycker jag att utforskningen av mänsklighet, när den står ensam i rampljuset, är de svagaste delarna. Men när utforskningen ställs i relation till kultur och tidsandan blir texten betydligt starkare. Mycket fokus läggs på kulturens avskildhet från “verkligheten”, från världen av moral och tydliga regler. Ett stycke som fastnade hos mig lyder:
”Föreställningen om kultur och bildning som någonting värdefullt förutsätter outtalat att vi har gett upp hoppet om människan. Annars skulle vi utan minsta tvivel sätta moralen främst och låta det uppfostrande syftet väga tyngre än alla estetiska och intellektuella värden. Jag menar, om det verkligen gick att avlägsna ondskan och lastbarheten ur det mänskliga beteendet, skulle vi inte låta hänsynen till konstnärlig frihet stå i vägen för en sådan reform!”
Det är tydligt att Engdahl har blivit hårt åtgången av akademihärvan. Bråket adresseras aldrig direkt, men antyds ofta. Framförallt ser man det i författarens livsåskådning. Det är en bitter man som skriver. Engdahl säger det bäst själv, “jag har blivit bestulen min mildhet”. Journalister och ”folkmassan” beskrivs ofta osmickrande, stundvis stridlystet. Den lugna bildade Engdahl har försvunnit, fram träder en sträv gammal man.
Albert Bonniers Förlag
Men denna bitterhet är också uppfriskande. En gammal man som redan kastats till lejonen har inget mer att förlora. Därför tillåts en omodernitet printas i text. Och omodernt är det. Det finns inte många äldre vita män som idag skulle våga behandla den unga kvinnans erotiska kapital eller det konstiga i att ha en så skarp distinktion mellan sexuell moral för de under 18 och över. En författare som vågar är alltid spännande, oavsett hur mycket eller lite man håller med.
Bildning är kanske Engdahls kändaste signum. Lite för bildad för sitt eget bästa, möjligtvis. Att följa med i boken kräver mycket kunskap om klassikerna, om teologi, om Bach och Pontus Pilates. Om man accepterar lite googling emellanåt är det givande reflektioner. Men det blir ofta tungt. Särskilt den näst sista essän, om Bachs opera Matteuspassionen, ställer höga krav. Jag antar dock att detta är menat. Han är bildningens förkämpe, och kraven som ställs är vad han förväntar sig av läsaren.
Skulle jag rekommendera boken? Varför inte. Det är en kort text, med flera intressanta reflektioner. Det finns ingen förlust i att läsa den. Men det är inte heller lysande. Om man vill bli stundvis irriterad, stundvis imponerad, och stundvis medtagen är detta absolut rätt bok. Är man på jakt efter sin nästa litterära frälsning bör man läsa något annat.
