På vilka grunder är det legitimt att stanna hemma från jobb och skola? Är det rimligt att bli beviljad längre tentatid för att man är kär? Dessa frågor ställer sig Lundagårds Victoria Källström i veckans studentlivskrönika.
När jag gick i åttan var det en tjej och en kille i min klass som blev ihop. Liksom de flesta förhållanden mellan två 14-åringar varade det inte alltför länge. Dagen efter uppbrottet skulle vi hålla redovisningar i skolan. Tjejen, som blivit dumpad, bad då läraren om att inte behöva presentera just den dagen, eftersom hon var så ledsen.
Jag minns inte huruvida hennes förfrågan beviljades. Däremot minns jag att vi var många i klassen som inte ansåg hjärtesorg en godtagbar anledning för ett sådant undantag.
Klipp till nutid. En äldre släkting berättar under en middag att hon en gång pratade med sin universitetslärare gällande en liknande situation som min forna klasskamrat. Hon bad om att få slippa skriva en tenta, dock inte på grund av olycklig kärlek utan besvarad förälskelse. Det fick hon inte.
Visst har vi väl alla varit där någon gång – för uppslukade av våra egna sinnesförnimmelser för att kunna koncentrera oss på skola eller jobb. Vore det verkligen totalt orimligt att öppna upp för fler tillåtna skäl att inte delta i dessa sammanhang?
Jag håller i regel med min högstadieklass och min släktings lärare; känslor utgör oftast ingen rimlig grund för att undgå skolarbete. Vissa förbehåll finns givetvis. Men känslor är något abstrakt, ofta svårt att greppa. Vart ska gränsen dras? Går det att mäta grad av sorg eller förälskelse och fastställa vilken nivå som krävs för giltig frånvaro?
Min inställning till känslors validitet är nog till stor del parallell med samhällets. Känslor anses, utifrån min uppfattning, inte motsvariga fysiska åkommor. Om jag är magsjuk är det nog ingen som tvivlar på varför jag är hemma. Men att jag “bara” har ångest är ju inget som smittar.
Kanske skulle det dessutom, för att använda Facebook-debattören Joakim Lamottes favoritord, leda till “systemkollaps” om fler anledningar till dispens tilläts. Det vore ju onekligen jobbigt om samhällets infrastruktur slutade fungera för att vårdpersonal eller anställda på Trafikverket inte kom till jobbet var gång en dejt inte gått riktigt som de tänkt.
Men tänk vad gulligt det vore att leva i ett land där kärlek var ett godtagbart skäl att slippa arbeta eller beviljas undantag även inom det offentliga och akademin.
“Hej chefen, tyvärr är jag för kär för att komma till jobbet idag. Ses imorgon!”
Kanske är det argument nog?
