Originaltitel: Verdens verste menneske
Regissör: Joachim Trier
Biopremiär: 19 november 2021
Språk: Norska
Längd: 2h 7 min
Om att alltid vilja ha mer, eller bara något annat, utan att veta vad eller varför. Om att behöva handskas med alla aspekter av att vara människa, ofrivilligt. Om att möta sina demoner under sin första svamptripp. Och om när allting tar slut. Lundagårds Linn Larsson har sett Världens värsta människa.
Hon är vad August Strindberg skulle beskriva som nyckfull, men som de flesta av dagens tjugonågonting-åringar kan relatera till.
Julie (Renate Reinsve) bor i Oslo och är 29 år gammal. Hon har ett jobb som inte är hennes drömjobb och en äldre pojkvän som vill ha barn. Julie själv har noll modersinstinkter. Hon är vad August Strindberg skulle beskriva som nyckfull, men som de flesta av dagens tjugonågonting-åringar kan relatera till.
Världens värsta människa är Joachim Triers sista installation i sin Oslo-trilogi, med de två tidigare delarna Repris (2006) och Oslo 31 augusti (2011). Filmen hade premiär på Cannes filmfestival där den fick ett oerhört varmt mottagande, och den har valts som Norges bidrag till Oscarsgalan i kategorin Bästa internationella långfilm.
Filmen är indelad i tolv kapitel, med prolog och epilog, och tempot är således ganska högt; vi får följa Julies liv under fyra år. Under några kapitel beskrivs scenerna av en berättarröst samtidigt som vi får se det utspela sig. Narrationen är dock störande snarare än effektfull, och ofta vore upplevelsen behagligare utan den. Något som i stället saknas är representation. Majoriteten av skärmtiden, med försvinnande få undantag, upptas av vita, smala personer – amerikaners stereotypiska bild av Norge är tillfredsställd. Avsaknaden av en inkluderande rollbesättning är vid det här laget bara tröttsam.
Jag hör hur det brister för flera av biobesökarna runtom mig i salongen, kollektiva snyftningar medan min själ förblir intakt.
Filmfotot är atmosfäriskt och lekfullt. Joachim Trier experimenterar med tid och rum när Julie springer genom ett förstenat Oslo, och när ett vardagsrum förvandlas under påverkan av toppslätskivlingar. Kamerans rörelser är organiska snarare än dramatiska, och bilderna ofta intima. Färgskalan är naturalistisk, vilket gör den verklighetsskildrande handlingen en stor tjänst – en soluppgång i Världens värsta människa ser ut precis som en soluppgång i Lund.
Tankarna går osökt till begreppet “Sally Rooney-esque” (myntat av Melanie Kembrey), trots att samtida skildringar av den intelligenta, unga kvinnas vardag och relationer har producerats sedan Jane Austen. Visst kan Världens värsta människa associeras med Frances Ha och High Fidelity, men filmens okonstlade hantering av aktuella samhällsfrågor såväl som privata angelägenheter görs fullständig rättvisa av likställning med finessen hos Sally Rooneys verk.
Världens värsta människa är äkta utan att vara banal eller klibbig. Ändå lyckas den inte skaka om mig och jag kan inte sätta fingret på anledningen. Jag hör hur det brister för flera av biobesökarna runtom mig i salongen, kollektiva snyftningar medan min själ förblir intakt. Kanske är handlingens styrka även dess svaghet – alla situationer och samtal är bekanta, “it hits close to home”, men ger inga nya insikter. Jag lämnar biografen utan en omvälvd världsbild, men min vardag känns lite vackrare än vad den gjorde för två timmar sedan.
