Det ultimata beviset på att hydran som är Lunds studentliv fortfarande besitter sina huvuden är kanske att Lundaspexarnas paradspex Djingis Khan går av stapeln. En gång författat av nationalskatten Hasse Alfredsson (m.fl.) är spexet en gammal, anrik, och som det visar sig ännu inte dammig uppvisning.
Foto: Johan Larsson.
Visst känner man att det är just i Stora salen på AF-borgen man ska vara. Förväntan fyller luften med statisk elektricitet. Fältet av stolar utgör en enda enorm tröskel som lutar sig in mot scenen. Så, redan innan ridån går upp simmar rök ur rökmaskinerna, över orkesterdiket och möter publikmyllret som i en kuling av klappande händer inget hellre vill än dras ur den genomskinligt grå halvsömnen som pandemin de senaste två åren försänkt dem i. Och visst dras de ur.
Första akten har en angenämt kuslig balans. Den är fullkomligt symmetrisk visuellt, med ockult dekor och noga utstuderad koreografi. Det ser ut lite som jag föreställer mig Wes Andersons sömnparalys.
Här introduceras vi till den åldrade härföraren för mongolernas Gyllene hord, Djingis Khan (Martin Persson). Han verkar vara i en begynnande fas av demens och saknar sina dagar av våld och strid. Skådespelaren ger karaktären en virrig gubbes borttappande blick men behåller en ostridbar närvaro på scen.
Det sjungs gaffel-mot-porslin-högt och jordbävningsmullrande lågt, det dansas ryskt och det hjulas av pälsklädda till synes inte helt snusnyktra mongoliska krigare, och ingenstans saknas talang. Det är en otroligt begåvad skara män på scen (för det är just bara män) – talangfulla så de nästan spricker i kanterna. Men föreställningen är inte utan förbättringspotential.
Det verkar som att det kanske är hur avvägt bra föreställningen är som gör att den inte når sin maxpotential. I åtminstone ena halvan av andra akten har tempot sjunkit markant och det är tydligt tommare på scen. Någon gång insåg jag att jag satt och drömde mig iväg. Det finns utrymme för riskbenägenhet kreativt – att ta chanser, satsa! I bissarna – alltså när sångnumren upprepas på publikens initiativ – så förvandlas de inte till något oförutspått roligt utan blir mer och sen ännu mer av samma. Lundaspexarna spelar med säkra kort. Snygga, sexiga, av talang överfulla kort, men väl säkra.
I enlighet med mina förväntningar om spexet så upplöses andra aktens inledande svacka så småningom och tempot återkommer, skämten blir djärvare och karaktärerna mer utsvävande. Det som går motströms är inte mycket mer än några gruskorn i en väderkvarn, de mals ner. Galenskapen och den vilda genialiteten återvänder.
Några av karaktärerna får ljuset att riktigt gravitera till sig med sina uppträdanden, bland dem sultaninnan Sulitelma av Samarkand (Daniel Thulesius) och hennes pojkaktigt nyckfulle motpart tempelriddare Person (Pontus Weibull Moberger). Menande blickar kastas från scen ut till publik på ett sätt som bjuder åskådarna in i dialogen. Någon gång ringer en telefon på läktaren och den ansvarige hamnar i skottlinjen för en från scenen härligt ironiserande pik. Det märks att de är i kontroll. Däremot hade vissa av karaktärerna, främst de två konkurrerande bröderna Djuchi och Djagatai – spelade av Henrik Linton respektive Emil Lundkvist –, kunnat ha mer särskiljande drag. Orkestern ska heller inte glömmas bort, de bär mycket på sina axlar och gör det utan minsta snedspel.
Kostymer och dekor är gjorda med detalj i sinne och staden Samarkand är i Lundaspexarnas konstruktion full av nyans. Min far sade en gång till mig att det inte räknas att man varit i ett land om man inte både bajsat och druckit en öl där, men nästan att jag vill kryssa av Uzbekistan från kartan efter två akter inom Samarkands murar.
Avslutande så blir spexet ett flätverk som går ihop, de olika storylinjerna sammanfaller och det hela känns som en bisarr symfoni som hittar sitt crescendo. Humorn är tramsig men pricksäker, den där vildheten som stundom saknades är hittad och Djingis och hans Gyllene hord får sin historia värdigt berättad. Ett spex man inte ångrar att se.
