Andligheten kryper in i vardagen. Lundagårds webbredaktör Alexandra Roslund skriver om påtvingad andlighet, relationen till tron och trygghet.
Söndagen den 24 juli 2011 står jag, 17 år gammal, mitt i en cirkel av evangelist-kristna amerikaner och svamlar förvirrat och förtvivlat om Norge på svenska. Jag är i en liten håla i nordvästra USA och under höjden av min tonårsskepticism har jag blivit ombedd att leda gudstjänstens sista bön på svenska – trots att att ingen annan i rummet talar språket.
En mur av gudsdyrkande händer reser sig framför mig och jag försöker trevande finna meningsfulla ord min publik ändå inte kommer förstå. Två dagar tidigare har jag suttit i en brun skinnsoffa i den skånska lilla by jag växte upp i och förskräckt följt nyheterna om terrordådet i Utøya.
Minnet av när min väns församling bad mig att be för terrordådets offer har etsat sig fast. Dels på grund av det bisarra i att jag, som tonårig agnostiker, blev ombedd att be för offer till ett terrordåd jag knappt förstod, på ett för åhörarna främmande språk. Dels då den där stunden, av mer eller mindre påtvingad andlighet, trots allt, skänkte en stund av klarhet.
Jag fann kanske inte Gud så som mina missionerande vänner önskat. Men gemenskapen, acceptansen och tryggheten var en tröst i den obegripliga tragedins kölvatten.
Och kanske är det inte så konstigt. För mig, likt för så många andra, har andligheten – trots en mer agnostisk utgångspunkt än något annat – ständigt varit närvarande.
Precis som jag tvivlar på en gudsexistens och ett liv efter döden känner jag mig kluven kring huruvida du som läser detta kan relatera till anekdoter om frikyrkliga amerikaner. Men likt när Galileo felbevisade Aristoteles tankar om gravitationen krävs det ibland extrema fall för att beskriva vår verklighet.
Trots det tänker jag att också den mest skeptiska av människor kan känna igen sig på någon nivå?
Även i ett sekulariserat land, som Sverige sägs vara, är andlighetens närvaro konstant. Helgade rum blir föreningshem med inackorderade dyrkansfraser. Lovsång förvandlas till minnen av sommarlov och lussekattsfyllda mornar. Konst, musik och böcker lyckas titt som tätt fylla sina konsumenter med nästintill religiös hänfördhet. Och nog har väl även den främsta av tvivlare desperat tagit gudanamn i sin mun när ingen annan tröst eller skuldbärare finns tillgänglig.
Andlighet är även temat för detta nummer av Lundagård – i form av tro, praktik, vad som händer efter döden, kultur som berör på djupet och mycket mycket mer.
Oavsett på vad, eller ens om, du tror hoppas jag och mina redaktörskollegor att den här tidningen ska skänka dig en liten stund av ro och reflektion. Trevlig läsning!
Ledare från Lundagård #7 ”Bortom det världsliga”
