Monument över oinfriade löften

På Östra kyrkogården står gravstenar tillhörande fyra av Lunds nationer. Vid dessa vilar 17 personer, där majoriteten mist livet under studietiden. Lundagård har undersökt nationsgravarna och deras historia.

Söder om Botaniska trädgården ligger en lummig liten kyrkogård på en hektar. De mossbeklädda gravstenarna och höga träden som fyller platsen vittnar om dess ålder.

1847 anlades Nya Begrafningsplatsen i den östra utkanten av Lund. På kyrkogården fanns det möjlighet till den som önskade att via aktieköp bli ägare till en gravplats för upp till tio personer. Fyra av Lunds nationer, Västgöta, Smålands, Göteborgs och Ystad – numera Sydskånska – valde att resa varsin gravsten vid vilka flera av deras nationsfränder har lagts till vila.

Med tidens gång gavs Nya Begrafningsplatsen namnet Östra kyrkogården, samtidigt som staden expanderade österut och kyrkogården blev en del av stadskärnan.

Järnvägen fanns men du hade kanske ruttnat innan du kom fram.

Den faktiska orsaken till nationsgravarnas uppförande verkar ha gått förlorat i historien. Men Henrik Ullstad, arkivarie vid Lunds universitet, ser två troliga förklaringar: att det just då fanns en möjlighet då det är vid den här tiden kyrkogården anlades, samt ett socialt behov.

Att nationerna hjälpte till vid begravningen av bortgångna studenter var inget nytt för 1800-talet, berättar Henrik Ullstad. Vad som gjorde nationsgravarna från mitten av 1800-talet unika var deras kollektiva aspekt. Tidigare var gravarna främst individuella.

Henrik Ullstad menar att det är viktigt att sätta nationsgravarna inom sin historiska kontext för att förstå varför de uppkom. Att läggas i en omärkt fattiggrav ansågs som alltför skamligt för en god student.

– Du har unga män, för det var bara män, som är långt hemifrån. De hade ofta inte jättegott om pengar men samtidigt hade studenter en viss social status.

Henrik Ullstad påpekar även att tre av nationerna som valde att resa gravar härstammar från utanför Skåne. Det är troligt att dåtidens bristande kommunikationsmedel kan ha bidragit till gravarnas etablering, säger han.

– De här tre nationerna är stora, antagligen hade de råd och de ligger en bit från Lund. Var du från Västergötland eller Göteborgs stift, det vill säga Halland, Bohuslän och Göteborg, eller för den delen Småland, så visst, järnvägen fanns men du hade kanske ruttnat innan du kom fram.

Lynn Åkesson, professor i etnologi vid Lunds universitet, har forskat om både döden och begravningar. Trots sin expertis har hon inte kännedom om liknande typer av gravar – gravar där människor läggs till vila på grund av sociala band snarare än släktbaserade.

– Det är ju väldigt speciellt, jag vet inte om det finns någon slags motsvarighet till det.

Så, vilka var då de studenter som ligger begravda i nationsgravarna? Tyvärr kan nationsdokument från den tiden inte avslöja särskilt mycket. För de flesta framgår bara namn, födelse- och dödsdatum samt -ort, familjerelationer och vad de studerade. Möjligen något i stil med att de var “en begåfvad yngling”. Vilket visserligen kanske kan säga oss något om klass och livslängd, men inte särskilt mycket om vilka de faktiskt var.

– Då kretsade studentlivet i alla fall i mycket högre grad kring AF än vad det gjorde kring nationerna. Studentafton fanns som det gör nu, runt slutet av 1800-talet så kom spexen, det var sociala utskott som anordnade väldigt mycket aktiviteter. Sen finns det alltid så kallade kotterier, eller den sorts grupper som det finns idag också, berättar Henrik Ullstad.

Jag känner kanske mer på något sätt, ett igenkännande med de studenter som fortfarande dör

Den första student att begravas vid Smålands nations grav hette Peter Emerentius Linné. Född i Lidhult, 24 januari 1839. Avliden i nervfeber – numer känt som tyfoidfeber – i Lund, 5 mars 1863.

Precis som med många av de andra som ligger begravda vid nationsgravarna, vet vi inte så mycket om den unge Linné. Henrik Ullstad berättar att eftersom vi vet så pass lite om hur studenternas vardag såg ut så är det svårt att veta om nutida studenter skulle känna igen sig i dem. De levde i ett samhälle som var mer patriarikalt än vårt, men han påpekar att det samtidigt också finns beröringspunkter.

– Dagens studenter har också det inte helt bra ekonomiskt, det har de gemensamt. Lunds universitet finns kvar. Nationerna finns kvar, konstaterar han.

– Jag känner kanske mer på något sätt, ett igenkännande med de studenter som fortfarande dör, för de finns.

Fåordigheten som präglar de flesta av nationsanteckningarna har sina undantag. Om några få studenter kan man utläsa en suddig kontur av något som antyder om en hel person.

En av dessa är Axel Bernhard Constantin Dalén, född 11 januari 1883 i Asklanda, aktiv i Västgöta nation. Nationsanteckningar förtäljer att Axel Dalén tillbringade stora delar av sin studietid på ett apotek i Karlskrona, tid som resulterade i en filosofie kandidatexamen år 1902. Men man kan också läsa om en social man med en fäbless för underhållning och talang för trolleri.

1904 blev han del av Lundakarnevalskommitén och beskrivs närvara festen med ”lif och lust” – men dagen efter återfanns han avliden i sin säng efter att ha konsumerat en allt för stark dos sömnmedel.

–​​ Här är personer som dör unga, de dör ofta tragiskt på ett eller annat sätt, ofta utan att bli klara med vad de håller på med. Och att de hamnar i nationsgravar, det finns liksom ett vemod över att bli begravd långt hemifrån. Samtidigt som det finns en lite vacker tanke med att de ändå fick den hjälpen av sin nation, berättar Henrik Ullstad.

Det finns någon slags föreställning om en ”rätt tid att dö.”

Lynn Åkesson håller med kring tragiken.

–​​ Det finns någon slags föreställning om en ”rätt tid att dö”, även om den kanske aldrig infinner sig. Men unga människor ”ska” ju inte dö, då känns det som att man inte har fått leva färdigt sitt liv. Man har dött i förtid.

Trots att många av de som ligger begravda vid natonsgravarna dog i ung ålder finns det vissa undantag. Vid Smålands nations grav ligger August Herman Lundin begraven. I anteckningar från nationen kan man läsa hur August Lundin var uppskattad i sin bekantskapskrets för sitt ”vänliga sinne och hans inre värde”. Han beskrivs som en stillsam man med sviktande hälsa.

Texten om August Lundin beskriver en man med stor kärlek för sin nation och småländska hembygd. Han hann med att vara både notarie, bibliotekarie och skriva en bok för nationen – Småländska nationen i Lund – och på den akademiska fronten blev han adjunkt i Lund. Men han hann också bli äldre än de flesta som vilar intill honom – vid 50 års ålder avlider August Lundin, 1881, i Ängelholm efter att ”hafva i [kurorten reds. anmn.] Ems förgäfves sökt återvinna helsan”. Vad som gjort att denna 50-åriga man som, uppenbarligen, inte längre var en student vid Lunds universitet begravdes vid sin nations grav förtäljer dock inte historien.

–​​ Det kan ha varit så att han önskade det själv, jag vet faktiskt inte. Det kan ha varit så att han inte hade råd [att begravas i sin hembyggd, reds. anm.], säger Henrik Ullstad.

Varken grav eller gravsten är egentligen nödvändiga föra att minnas och sörja människor som gått bort, menar Lynn Åkesson – de är snarare val baserade på kultur och tradition. Dessutom utgör gravarna en status- och smakmarkör, påpekar hon.

– Gravstenarna kan, kort och gott, berätta väldigt mycket om det samhälle de finns i och har funnits i, vilka preferenser och värden som man har haft.

Man skulle kunna se dem som monument över alla som dör under sina studier. Det är något vi annars saknar här i Lund

Numera är det ytterst sällan någon begravs vid nationsgravarna, senast var Göteborgs nations tidigare inspektor Göran Ravnsborg (1933-2006). I februari 2009, efter en längre juridisk strid,  gravsattes han i Göteborgs nationsgrav av egen vilja. De gravar som tidigare har varit för studenter som av olika anledningar inte kunde begravas i sin hembygd blev 100 år senare ett hedersbevis.

–​​De är ju, precis som alla andra gravar, monument. Monument över en annan tid, ett annat samhälle, ett samhälle då social välfärd inte var en självklarhet, berättar Henrik Ullstad.

Men han ser dem även som monument över nationerna och deras historia. Och självklart  över de personer som ligger begravda vid dem och deras drömmar och mål som aldrig besannades.

– Man skulle kunna se dem som monument över alla som dör under sina studier. Det är något vi annars saknar här i Lund, konstaterar Henrik Ullstad.

Och Kanske är det så vi bör betrakta nationsgravarna idag; som monument över livets skörhet och de framtidslöften som som aldrig infriades.