Nyöversättningen av Natalia Ginzburgs Små dygder framtvingar en självrannsakan av synen på uppfostran relevant även idag. Lundagårds Viktor Wallén har läst en essäsamling som påminner om att det stora börjar i det lilla.
Albert Bonniers förlag fortsätter att introducera en modern publik till den klassiska författaren, vänsteraktivisten och neorealisten Natalia Ginzburg (1916–1991). Hennes klassiker Familjelexikon gavs ut tidigare i år, vari Ginzburg sakligt till en nästan kylig nivå återger sin judiskt-katolsk-ateistiska familjs uthärdande av fascismens och Benito Mussolinis maktövertagande. Små dygder, översatt av Vibeke Edmond och Gunnel Mitelman, tar istället läsaren till en mor och författare i exil – både inom och utanför sitt hemland Italien.
Natalia Ginzburgs författargärning fångar efterkrigstidens Europa på ett sätt som är svårt att jämföra. Med vardagen som prosa kunde hon leda en sörjande kontinent genom ett vitt spektrum av ämnen; från filosofin till politiken till familjen. Små dygder är en av många toppar i ett författarskap präglat av höjder.
Samlingens elva essäer är placerade i en tematisk ordning. De första sex, indelade i den lämpligt döpta ”Första delen”, är observationer av människor och samhällen, där klassperspektivets röda tråd – eller skosnöre, i Natalia Ginzburgs tappning – mjukt följer läsaren genom essäerna. Hon gör inga högtravande anspråk på sanningen; inga orationer från elfenbenstorn. Perspektivet är som skornas: från marken.
Sedan, när hon i essäerna La Maison Volpe och Lovord och klagovisa över England, målar upp en engelsk stat och kultur präglad av bristande livsgnista och smaksinne kan man vid en snabb läsning nästan tro att hon beskriver Sverige. Husmanskosten “svarta, krympta biffar med en liten kokt tomat bredvid”, får mig att fnittra, tills jag reflekterar över min egen matkultur.
Det samhälleliga tvånget att någon ska förverkliga sig själv genom sina barn är inte att leva.
Även om Natalia Ginzburg alltid är personlig är hon sällan privat. Undantaget, essän Han och jag, är en exposé över en upplevd otillräcklighet i skuggan av den manliga partnerns fullkomlighet – i alla fall i omvärldens ögon. Närvaron av de egna känslorna gör könsnormernas grepp påtagligt, och kommentaren om mannens kontroll över kvinnan glasklar.
Han och jag agerar övergång till “Andra delen”, den del som resonerar i mig många dagar efter läsningen. Resonemangen kring uppväxten, barnets ställning som eget subjekt i förhållande till föräldern, samt reflektioner över författarskapet är en bibel för var och en oavsett livssituation eller skrivambitioner. 
Självreflektionerna av föräldraskapet i Mitt yrke, Mänskliga relationer och signaturen Små dygder etsar sig fast i mitt sinne. Med knivskarp egg skär Natalia Ginzburg isär dåtidens normer om kvinnan som hemmets och familjens konstanta närvaro, samt fläker upp sanningen dold bakom strukturens kött: det samhälleliga tvånget på att man ska förverkliga sig själv genom sina barn är inte att leva. Hon skriver: ”Detta är kanske den enda verkliga möjlighet vi har att kunna vara dem [barnen, reds. anm.] till lite hjälp i sökandet efter en kallelse: att vi själva har en kallelse, känner den, älskar den och passionerat tjänar den.”
Att försöka fånga allt Små dygder innefattar är snudd på omöjligt. Men när jag lägger ifrån mig samlingen känner jag avtrycken den lämnat. I små dygder finns de stora, och genom Natalia Ginzburg har jag än mer förståelse för varifrån äkta kärlek kommer: från att älska sig själv.
