Varför är det så svårt att förlåta på riktigt? Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic gissar sig fram till ett par förklaringar.
Förlåtelse är en dygd, en essentiell del av att vara människa. Det låter kanske inte så konstigt. Så måste det ju vara för att vi ska kunna hålla samman väven av gemensamhet. Men äkta förlåtelse, förlåtelse där synder faktiskt raderas från den moraliska nettobalansen, är svårt.
Äkta förlåtelse är, enligt mig, radikal. Och detta radikala bör eftersträvas.
Tanken kom till mig i samband med internetfenomenet Herman Cain-priset. ”Priset” delas ut till vaccinmotståndare, främst amerikanska, som har dött i covid. I en bildserie dokumenteras först deras motstånd mot vaxxkonspirationen, sedan på hur de ber efter hjälp med sjukhusräkningarna, och slutligen en släkting som berättar att de har gått bort. Allt framför jublande publik. Ganska skruvat. Vilken total avsaknad av medkänsla och förlåtelse för en människas snedsteg.
Vi är ofta hårda mot varandra. Varför då? Kanske för att det är säkrare att fela på den hårda bedömningens sida. Silence is violence, heter det. Om personen är skyldig så gör man rätt, och så kan man alltid ”förlåta” dem i efterhand och även då vara god. Konsekvenserna blir tyngre av att försvara en skyldig (förkastligt) och sedan behöva backa (kapitulation, kappvändare).
Det radikala i äkta förlåtelse kommer just från det besvärliga och mödosamma. Inte för inte är Jesus förlåtelse det som irriterade de bibliska översteprästerna mest. Han tar sig an både skatteindrivare (Matteus) och prostituerade (Maria Magdalena) till flocken, två av de mest syndiga identiteter man kunde ha i dåvarande Judea. För att sätta det i en nutida kontext, byt ut Maria Magdalena mot Nytorgsmannen. Det radikala ligger nu närmare inpå.
För att spinna vidare på den kristna tråden, skulle jag vilja peka på en djupare anledning till att förlåtelse är så lätt för Jesus men så svårt för oss.
Nämligen, (en aning tålamod uppskattas i detta skede) för att det blir så när man är ateist. Det fiffiga med kristendomen är att man lägger över ansvaret för moraliskt bedömande på Gud. Vi små trångsynta människor, vi som aldrig kan ha kunskap om varje nyans, vi krävs inte på moraliska bedömningar. Det sköter Gud på domedagen, han straffar de syndiga och belönar de rättfärdiga. Slutgiltig moralisk upprättelse är utlovad.
Men utan Gud återstår endast vi som kan förkunna den yttersta domen. Och någon måste straffa syndarna, de onda. Annars annalkas nihilismen. Hur ska vi kunna förlåta i så fall? En domare ska döma den rätta domen, inte förlåta. Ateismen gör varje människa till den slutgiltiga moraliska domstolen för varje annan människa.
Är detta nyttigt? Självklart inte. Vi blir hårda, kalla, snabba att överge vänskaper, oförsonliga med våra egna misstag. Det är mänskligt att fela, heter det. Så kanske borde vi hitta någon, eller något, som vi kan återlämna den yttersta domen till.
