Ständigt aktuella Isabella Löwengrip, nu i fokus med anledning av hennes nya självbiografi, gästade Studentafton den 30 november. Kvällen kom att handla om hennes mående och om att hitta sig själv mitt i livet. Lundagårds Linn Larsson är inledningsvis imponerad, men önskar att mindre tid tillägnades marknadsföring av boken.
Sätena i Lunds stadsteater fylls till stor del av vad som kan antas vara en spegling av Isabella Löwengrips målgrupp: unga tjejer med stora drömmar. Casper Törnblom, moderator och tidigare Studentaftonförman, inleder med att börja från början: dagen då “Blondinbella” startade sin blogg, bara 14 år gammal. Hon konstaterar i retrospektiv att idén om en persona föddes när Dagens Nyheter kort därefter insisterade på att porträttera henne i sitt rosaskimrande flickrum, trots att hon i själva verket hade flyttat hemifrån. Ju mer karaktär hon spelade, desto mer intresserade blev läsarna.
Foto: Johan Larsson
När hon övergav sitt alias “Blondinbella” gavs intrycket att vi skulle få lära känna henne på riktigt, men det visar sig att även karriärkvinnan som skulle bli mäktigast i världen var ett alter ego. Sedan dess har hennes diagnoser ADHD och autism korrigerats till bipolaritet, och det tidigare storhetsvansinnet – expansionen till USA, lägenheten i New York, resorna med privatplan – kan i efterhand förklaras av en manisk episod. Den Isabella Löwengrip vi nu får träffa menar hon är den hittills mest autentiska versionen, hon är självrannsakande och insiktsfull.
Det nyfunna djupet kommer från “kraschen”, ett händelseförlopp som är väldigt drabbande att ta del av. Efter Expressens avslöjande om oriktiga följarsiffror gick allting utför. När samarbetspartners drog sig tillbaka som följd försvann intäkterna helt, och hon var nära personlig konkurs. Hennes mående blev så dåligt att hon till slut inte orkade lämna sängen och hon sökte på Flashback efter vilka doser av läkemedel i kombination med alkohol som krävdes för att inte vakna igen. Till slut lade hon in sig själv på psykakuten i fyra veckor. Hon hallucinerade och var övertygad om att hon aldrig skulle återhämta sig, men med hjälp av elchocksbehandlingar blev hon successivt bättre.
Samtalets sensmoral kan reduceras till en insikt om att pengar, framgång och karriär inte är nyckeln till lycka. Isabella Löwengrip vet nu att relationer är så mycket viktigare – något som är en självklarhet för många, påpekar Casper Törnblom med glimten i ögat. I samma anda belyser han paradoxen i att gång på gång välja offentligheten, fastän den drivit henne till avgrunden. Hans erfarenhet av konceptet framskiner när han ifrågasätter, problematiserar och utmanar, vilket genererar en spännande konversation. Dess struktur innebär att närmare hälften av tiden går till att återge Isabella Löwengrips livshistoria. Upplägget fungerar, men det blir lite avigt när utläggningarna kommer från moderatorn nästan lika ofta som från kvällens centralgestalt.
Störst intryck lämnar frågestunden, som utgör en tredjedel av samtalet. Isabella Löwengrip ställs till svars för ett blogginlägg från 2014 (som nu verkar ha försvunnit ut i cyberspace) där hon proklamerade att hon absolut inte var feminist, något även jag erinrar mig med avsvalnad bitterhet. Hon nickar reflekterande när hon får frågan, och bedyrar att hon självklart är en feminist idag – lika lön för män och kvinnor är en självklarhet, sonen uppfostras i feminismens tecken, och hennes pojkvän är feminist. Publiken drar en lättnadens suck, och så var hon förlåten.
Hon får också en fråga om hur det går med hennes ätstörning, och stämningen blir påtagligt allvarsam. Givet aftonens klientel är det gissningsvis ett ämne med perpetuell, oönskad närvaro hos många i salongen. Till allas förtröstan berättar hon att hon äntligen har sökt vård för den ätstörning som har förföljt henne sedan 12 års ålder.
Isabella Löwengrip har länge varit en förebild för många, och en nagel i ögat för vissa. Jag får medge att jag har tillhört den senare gruppen oftare än den förra. Under samtalet smälter jag långsamt i hennes karismatiska sken och efteråt erkänner jag mig besegrad, men känslan falnar något. Det råder inga tvivel om att hon är fenomenal på att sälja in sig själv, och med tanke på hur självbiografin stod i fokus känns kvällen lite som ett marknadsföringsevent. Aftonens ledord “livet som ung entreprenör, makthavare och influencer” avslöjade inget om att boken var utgångspunkt, men det kanske var underförstått även från Studentaftons sida.
Berättelserna om hennes motgångar skapar en förnimmelse av igenkänning, trots att det absolut inte går att relatera till hennes upplevelser. Att man inte behöver ha allt är lätt att säga för någon som har levt i överflöd. Isabella Löwengrips besvär kan betraktas som lyxproblem, som student är personlig konkurs mitt grundläge. Å andra sidan hade mitt hypotetiska sammanbrott aldrig granskats av hela svenska folket, och jag har aldrig ens befunnit mig på psykakuten. Hur som helst är det lättare att sympatisera med människor som har varit på botten, vilket bekräftas av min oväntat starka välvilja gentemot Isabella Löwengrip.
Nu är hennes framtidsmål inte lika förmätna som tidigare, denna gång vill hon starta ett bolag som hon kan gömma sig bakom snarare än fronta. Boken ska symbolisera en självutlämnande nystart, denna gång utan någon fasad. Huruvida det stämmer eller om den nya, nedtonade Isabella Löwengrip är ytterligare en persona får framtiden utvisa.
