– Det här är en utbildningspolitisk krönika, åsikterna som presenteras är krönikörens egna –
Hur försäkrar man att studenter får den bästa utbildningen de kan få? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Kristina Cekanovic skriver om hur Lunds universitet skulle kunna bli bättre.
Lunds universitet (LU) är ett lärosäte som grundades som en geopolitisk strategi. LUs motto ‘Redo till bådadera’ syftade på utbildning och krig, men frågan är inte om Lunds universitet än idag utnyttjas som politisk spelpjäs. Betyder redo till bådadera idag svaghet inför statligt sanktionerad forskning och arbetsmarknadsdikterad utbildning? Jag kan inte tala för forskningen, men Lunds universitet skulle kunna cementeras som topp 100 gällande utbildningen – men då måste vi först klippa navelsträngen till svenska staten.
Universitetsrankningar är viktiga för att vinna publicitet och prestige, oavsett om de är metodmässigt solida eller inte. Bland de största rankningarna är det enbart QS som rankar LU topp 100, men kollar man närmare, så rankas inte LUs utbildning topp 100. THE, som är den enda rankningen som har undervisning som betydelsefull faktor, placerar LU på plats 116. Men, let’s be real, det är ett betydligt större avstånd mellan topp 10 och topp 100 än topp 100 och topp 200. Och, let’s be real, det finns utbildningar vid LU som inte ens skulle rankas topp 1000.
Kvalitet är svårt och tråkigt att mäta, men varför rankas inte LUs utbildning som topp 100 överlag? Förutsättningarna finns: ämnesbredden, forskningen, arbetsvillkoren, men kanske viktigast av allt: den maffiga budgeten som statlig myndighet. Men Sveriges högskolor och universitet är inte skolboksexempel på god hushållning – i OECD-mätningar hamnar Sverige i botten gällande lärarledd tid, men i topp när det gäller kostnad per studieplats. Vart tar pengarna vägen?
Pengarna slösas i ett dysfunktionellt resurstilldelningssystem som inte skapar incitament för högre kvalité per studieplats, utan faktiskt det motsatta. En stor genomströmning är vad som garanterar det stora statliga utbildningsanslaget år efter år. Men de senaste fem åren har pengar också slösats på överdimensionerade studieplatser i ett tafatt försök till socialdemokratisk arbetsmarknadsåtgärd. Vårt värde som studenter bestäms alltså av vår kvantitet i universitetsförvaltningens kalkyler och vår roll på arbetsmarknadsministerns skrivbord.
Ponera att målet är att Lunds universitet blir cementerat som topp 100 gällande utbildning. Vad skulle hända om vi faktiskt värderade hög kvalité per studieplats? LU skulle krympa, men krympa för att bli bättre. Kanske är det dags att på allvar överväga universitetets omvandling till stiftelseform, eller så är det kanske dags att bli ett statligt elituniversitet som prioriterar utbildning över allt annat – elit som upprätthållare av idealet ‘sapientia humana’ och enbart det.
