Självkritiskt modersporträtt

Orginaltitel: Combats et métamorphoses d’une femme
Utgivningsår: 2022
Författare: Édouard Louis
Tidigare böcker: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015), Våldets historia (2017) och Vem dödade min far (2019)
Förlag: Wahlström & Widstrand
Översättare: Marianne Tufvesson

Den franske författaren Édouard Louis fortsätter att göra upp med såväl den egna familjen som med det franska klassamhället. Lundagårds Theo Vareman har läst hans nya roman En kvinnas frigörelse och tycker att det repetitiva fungerar – än så länge. 

Sedan debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015) har Édouard Louis snabbt etablerat sig som en av samtidens litterära stjärnor. Uppväxten som homosexuell i en småstad präglad av fattigdom och alkoholism har genomgående färgat hans skrivande, och genom sitt författarskap har Louis avslöjat det än idag påtagliga franska klassamhället.

Denna obönhörliga självinsikt är en av bokens största kvaliteter. 

Debutromanens rasande uppgörelse med barndomen nyanserades i hans senare roman Vem dödade min far? (2019), ett inkännande men ärligt porträtt av Louis pappa som dog alltför tidigt efter att ha slitits ut av fattigdomen.

En kvinnas frigörelse är en naturlig fortsättning på familjetemat. Här är det mammans liv som avhandlas, hur hon redan vid 18 års ålder ger upp på sin framtid efter en oönskad graviditet och det äktenskap som den för med sig. Hur det snabbt leder till en hemmets fångenskap och en bitterhet över att inte kunna ”backa tiden”.

Hela Édouard Louis barndom präglas av denna olycka hos mamman, en person han både skämdes över och äcklades av. När han blir äldre och flyttar hemifrån dämpas föraktet, men han fortsätter att betrakta henne som en människa i stagnation, bortom räddning. Bara ännu en av de personer han lämnat bakom sig efter sin geografiska och sociala flykt till Paris.

Men så ringer hon upp en dag och berättar om att hon har lämnat pappan. Med det inleds den frigörelse som utgör bokens titel – Louis mamma finner en plötslig glädje i sitt arbete i hemtjänsten, börjar skratta, träffar en ny man och flyttar även hon till Paris. Hon bryter sig loss inte nödvändigtvis från sin klassbakgrund, men från det öde som verkat henne förutbestämt sedan hon var 18 år gammal.

En kvinnas frigörelse är, liksom Louis övriga verk, effektivt berättad. Trots att romanen bara är drygt 100 sidor lång lyckas den inte bara behandla mammans liv, utan också Louis relation till sin egen klassresa. Självkritiken haglar, med beskrivningar av det förakt mot mamman han lät skina igenom i tonåren. Ett förakt han ser som en form av våld, som när han medvetet börjar använda ord hämtade från gymnasiets medelklassmiljö just för att han vet att hon inte kommer att förstå. Denna obönhörliga självinsikt är en av bokens största kvaliteter. 

Det är också i detta som boken särskiljer sig från Louis andra uppväxtskildringar. För nog påminner boken om de tidigare, och det är omöjligt att inte lyfta in detta faktum även om den nya romanen också fungerar väl i egen rätt. Louis är själv medveten om detta, men skriver, som en brasklapp, att han ”vill skriva samma historia om och om igen, återvända till den ända tills små skärvor av sanning kan skönjas”. I En kvinnas frigörelse fungerar ännu denna repetition, men på sikt borde Louis lyfta blicken från den egna familjen. Annars riskerar de allmängiltiga teman hans författarskap behandlar att reduceras till knappt mer än en personlig och intern uppgörelse.