Likt beteenden och värderingar går sedvänjor ofta i arv – men varför? Lundagård har pratat med två forskare för att försöka förstå våra band till familjens traditioner och vanor.
Barndomens övergång till vuxenliv är för många överväldigande. Mål och mening ska hittas, egna hem ska byggas och den ständiga karriärhetsen pockar på sinnet. Ett sätt att fly vardagsångesten är att med skiftande grad av medvetenhet krypa in under den snuttefilt som är barndomens traditioner och ritualer. Kanske bygger man ett pepparkakshus med några vänner kring juletid.
Från sex månaders ålder lär vi oss hur saker och ting går till i sociala sammanhang, berättar Elia Psouni, som är docent i psykologi vid Lunds universitet och har forskat om barns utveckling. En förälder läser med inlevelse en godnattsaga för sitt barn, som då upplever en trygghetskänsla. Detta skapar ett skript – en beskrivning av, och association till, händelserna och känslorna som uppstod.
– Barn deltar från det att de är väldigt små i traditioner och det kan vara kulturella traditioner eller familjens egna. Om det är en positiv upplevelse för barnet, där deras behov och känslor uppfylls, då förknippas traditionerna med trygghet och lycka. På det sättet kan barn lära sig vilka slags traditioner och värderingar som helst, vilket också kan vara farligt.
Lär man sig ett skript innan tre års ålder så är man inte medveten om det.
I Bobo Doll-experimentet, som genomfördes av psykologen Albert Bandura i början på 60-talet, misshandlades en docka både fysiskt och verbalt av en forskargrupp framför barn i förskoleåldern. När barnen lämnades ensamma attackerade de själva den försvarslösa dockan så som de vuxna hade gjort. Tyvärr kan vi, enligt Elia Psouni, inte ändra våra beteenden med en knapptryckning. Förändring kräver hårt arbete.
– Då måste man bli medveten, få distans, reflektera och tillämpa psykologiska verktyg för att ändra sitt beteende. Annars faller man tillbaka till de tidigare sätten att tänka och agera.
En del av barndomens laster går alltså att göra sig av med. Vissa saker stannar emellertid kvar hos oss resten av livet.
– Lär man sig ett skript innan tre års ålder så är man inte medveten om det – det är implicit kunskap. Kunskap som vi inte kommer bli av med, inte ens när vi blir dementa, förklarar Elia Psouni.
Nina Gren, doktor och lektor i socialantropologi vid Lunds universitet, talar om traditioners överförande inom familjen på ett liknande sätt.
– Det finns det som kallas ritualer, eller riter. De kan vara religiösa eller sekulära och det finns ofta ett ganska tydligt skript. Vanligen handlar det om något som kan återupprepas vid samma tidpunkt, som dessutom går ut på att visa snarare än berätta.
Utöver det handgripliga visandet menar Nina Gren att även det muntliga berättandet spelar roll, men på ett annat sätt.
– Ofta går det från mor- och farföräldrarnas generation till barnbarnen, att det hoppar över en generation, säger Nina Gren om det muntliga överförandet och förklarar att det finns en matrilinjaritet i Sverige, vilket innebär att moderns släkt är viktigast i detta sammanhang.
Som människor tenderar vi att vilja göra det som utvecklar oss mest vid varje tidpunkt.
Hon menar att skuttet över föräldrarelationen beror på att relationen med far- och morföräldrar tenderar att vara mindre laddad än den med våra föräldrar, men också på att vi helt enkelt inte lyssnar lika mycket på våra föräldrar.
En särskilt prövande tid för barn-förälder-relationen är tonåren då många väljer att vända sig emot hemmets ideal.
– Det hör till människans utveckling att man, vid tolv, tretton års ålder, börjar tänka abstrakt och hypotetiskt. Som människor tenderar vi att vilja göra det som utvecklar oss mest vid varje tidpunkt. Under tonåren tränar det oss att ifrågasätta, förklarar Elia Psouni.
Men det betyder inte att utvecklingen ser likadan ut överallt. Hur en människas predispositioner yttrar sig beror enligt Nina Gren i stort på omvärlden. Tonårsrevolten, till exempel, ser inte likadan ut överallt.
– I vår kultur är det väldigt tydligt att vi förväntas flytta hemifrån. Du behöver inte åka så långt bort i världen, det räcker med Italien, för att se att inte alla unga vuxna flyttar hemifrån.
Sociologen och antropologen Pierre Bourdieu pratade om habitus, ett begrepp som beskriver hur den påträngande omvärlden har sitt finger i degen. Det innefattar ett kulturellt sammanhang vi alla befinner oss i men tar för givet. Först med avstånd till sammanhanget kan vi förstå det, som när vi lämnar barndomshemmet och familjens alla särdrag blir synliga.
Och visst finns det individuella skillnader, men de allra flesta människor är vanedjur.
Enligt Nina Gren är ett exempel på detta att det kan vara lättare för traditioner och värderingar att stanna inom familjen i ett socioekonomiskt och kulturellt medelsvensson-hem än i en familj med invandrarbakgrund.
– Medelklassvärderingar kan generaliserande beskrivas som en del av det större kollektiva projektet; de återfinns i politik, i lagstiftning, i vad vi lär barnen i skolan. Det finns en uppbackning från politik och samhället i stort för att bibehålla och reproducera dessa traditioner.
Utöver hur vi anammar traditioner och värderingar kvarstår frågan om varför vi inte gör oss av med dem. ”Visst finns det trähuvuden överallt”, kan man råka tänka om sin omgivning – att människor borde inse hur fel de har i sina sätt och åsikter. En förklaringsmodell har enligt Nina Gren att göra med ontologisk säkerhet – ett tillstånd av mental stabilitet som bygger på en tillit till omvärlden och dess fortsatta funktion.
– Det här behovet av ontologisk säkerhet, att vi vet vad som ska hända oss, gör att de allra flesta av oss kanske går samma väg till jobbet. Och visst finns det individuella skillnader, men de allra flesta människor är vanedjur.
– Det gör också att vi försöker dela in människor i kategorier, som riskerar att bli stereotyper. Men samtidigt behöver vi dem, för om vi skulle möta världen på nytt varje morgon skulle vi behöva använda för stora delar av vår hjärna för att hitta ordning.
Traditioner bekräftar alltså vår känsla av trygghet, men kanske står vi alla också i samma klibbiga oljespill av en just trygg ovilja att förändras.
