”I panterns pupill” synliggör konstens tudelade betydelse

I panterns pupill visas i Lunds konsthall fram till 23 januari 2022. Följ med Lundagårds Victoria Källström på en tur genom den nuvarande utställningen, och inte minst i tankarna om konstens syfte.

Dess gång längs gallret har gjort blickens glans 

så trött, att inget ditin längre tränger. 

Det tycks den som om tusen stänger fanns 

och ingen värld alls bortom tusen stänger. (Rilke 1902)

“Vilken funktion fyller konsten?” är en fråga som väcks inom mig efter att ha besökt I panterns pupill – en utställning kuraterad av Magnus af Petersens och namngiven av dikten ovan; Rainer Maria Rilkes Pantern. Verken är vackra, fula, fascinerande och tvetydiga men det jag framförallt tar med mig därifrån är en känsla av att konst faktiskt kan fylla en funktion utanför den estetiska.

Totalt bidrar sju konstnärer till utställningen som täcker både väggar och golv i konsthallens etagelokal. Konstnärerna är av såväl svenskt som utländskt påbrå, alla samtida verkande utom en – kontroversmakaren Joseph Beuys medverkar postumt. 

De alster som presenteras är i varierande utföranden; från blyertsteckningar till videoinstallationer och skulpturer. Det som förenar skapelserna och dess upphovsmakare är intresset för människans förhållningssätt till djuren.

Kristina Bush, som utöver att vara konstnär även är forskare i biologi, har under pandemin suttit isolerad i sin bostad i University of Cambridges botaniska trädgård. Genom fönstret har hon bekantat sig med det djurliv som fanns runt omkring henne. Resultatet pryder väggarna i en av konsthallens korridorer: 86 naturtrogna porträtt av djur och insekter. Enligt mig, vars första möte med konst var i form av en fascination för denna typ av fotoliknande skisser, är dessa djupt imponerande.

Christine Ödlund har också intresserat sig för insekter. I synnerhet den gula amiralfjärilen och ett slags trummande de gör med sina ben. Forskare är inte helt säkra på trummandets funktion men i konstnärens fall har det gett upphov till såväl filmatisering som tonsättning och måleri. Bland annat tavlan “Score for the Plant Drumming Butterfly (Yellow Admiral Drum Pattern)” som jag upplever märkligt bekant. Förklaringen får jag när utställningsguiden berättar att den har liknats vid Hilma af Klints abstrakta måleri.

Utställningen innefattar två skulptörer, varav en är Jimmie Durham. Ett av hans verk inkluderar skallen av en munksäl, enligt guiden det marint levande djur som löper störst risk för utrotning. Forskare har idag teorier om att de mytologiska sirenernas sång, som sades kunna lura sjömän till döden, i själva verket var munksälarnas distinkta läten (efter en snabb googling ifrågasätter jag dock detta). Kanske är det sirenernas skönhet som agerat inspiration till de färgglatt blänkande stenar som Jimmie Durham valt att täcka skallens ögon- och näshålor med.

Trots att skönheten i andra verk har varit uppenbar är det först när jag ser Joseph Beuys videoinstallationer som utställningen får ett riktigt djup. Dels tidsmässigt – hans filmade performancekonst utfördes för omkring 60 år sen – men också kontextuellt. En av filmerna har den talande titeln “Hur förklara konst för en död hare”. Den andra visar hur han spenderade flera dagar inlåst med en prärievarg. I dessa syns hur Joseph Beyer med konsten som medel undersöker var gränsen går mellan djur och människa, ibland till vidden av att man med nutidens djurrättsdebatt i ryggen anser det osmakligt.

De hittills inte nämnda konstnärerna är Noor Abuarafeh, Petrit Halilaj och Henrik Håkansson. Jag fann deras verk imponerande till olika grad. Noor Abuarafeh bidrar med en film som ifrågasätter djurs roll som museiobjekt och Petrit Halilaj har avbildat föråldrade uppstoppade djur i gräs och dynga. Henrik Håkansson ställer ut sex monokromt vita tavlor i färg innehållandes socker med avsikten att insekter skulle äta av den och på så vis ingå ett slags medkonstnärskap. Dessvärre kändes tanken förhållandevis banal efter att ha sett övriga konstnärers verk.

När jag lämnar Lunds konsthall är mina tankar ockuperade av något jag ofta reflekterar kring efter att ha betraktat konst – vad var den egentliga meningen med det jag just såg?

Som en person som alltid varit intresserad av skapande främst ur en estetisk synvinkel har jag aningen svårt att uppskatta de sidor av konsten som inte är upprättade enbart ur en ambition att skapa visuell njutning. Jag har ofta irriterats av långa texter i programblad om konstnärens tanke och arbete bakom ett verk. Min tankegång har varit att det första intrycket, det som man får av att se verket, är det viktiga och att bakomliggande idéer på sin höjd utgör halvkul kuriosa. Men efter en guidad tur och en tankspridd hemfärd är jag beredd att omvärdera min syn på konstens betydelse.

Nog var det flera konstverk som fångade min uppmärksamhet för att jag fann dem vackra, men än fler gjorde mig till en början förbryllad – varför har konstnärerna valt att gestalta just detta? Varför filmade Joseph Beuys när han gick runt med en död hare i ett galleri? Det här är i högsta grad ett utlåtande som slår in redan öppna dörrar, men visst har konsten en annan relevans än att vara estetiskt tilltalande! Konsten kan vara ett sätt att förmedla budskap, genom att väcka uppmärksamhet och nyfikenhet hos betraktaren. Det lyckades I panterns pupill göra hos mig.

I panterns pupill nämns även bland kulturredaktionens torsdagstips