En röd tråd kan vara lika värmande som bindande.
Julfirandet hemma hos oss i familjen Wallén är inte vidare högtidligt. Vi spanar på Kalle Anka, frossar köpesill och spelar julklappsutdelningens vuxna ersättning – paketleken. Efter det är det snipp, snapp, slut. Vi somnar i soffan, utmattade av för mycket högtidsstimuli.
Därför blev en nära väns Fanny och Alexander-inspirerade julstök en chock. Sedan barnsben har hans familj lagat tre- till femrätters, burit frack, sjungit tomtevisor och huggit julgran från den lokala grevens mark. Bara en eldad fis i trappan saknas för att Ingmar Bergman ska flina från graven.
Visserligen är både mitt och min väns julfirande traditionsenligt. Där vi skiljer oss åt är att hans i högre grad är kopplad till en svensk högkultur. Julen står högt i aktning och det råder ett värnande om den konvention som historien fört vidare; eller i alla fall Bergmans tolkning av den.
Julen – som alla traditioner – gör historiens röda tråd närvarande. Men ett samhälle inlindat i traditioner är på gott och ont. Stundtals kan det få individen att känna sig bunden, fångad i konventioner den inte passar i. Den som känner att den inte passar in tvingas föra en hård kamp för att finna sig själv.
Sveriges 1900-talshistoria har under modernismens häl krossat flertalet traditioner i sin strävan mot en obskyr utopisk framtid. Bland annat har statsindividualismen – giftermålet mellan oberoende individ och stark stat för den enskilde medborgarens bästa – gett utrymme för icke-traditionella familjekonstellationer samt nya former av kärlek. Det har frigjort svensken. Men det gör oss även unika i en internationell kontext: för utomstående kan det svenska kärleksspråket vara nästan helt oförståeligt.
Denna svenska ångvältsinställning gentemot traditioner har genererat en underström av nykonservatism som flödar ut i såväl byar som städer. Ideologins närvaro har gett Sverige dess snabbaste avgång av en statsminister någonsin, även om hon kvickt skuttade tillbaka till tronen.
Traditioners kraft kommer likväl från högaktningen som av det aktiva avståndstagandet från dem. De är evigt närvarande, men det är upp till dig hur och om du högtidlighåller dem. Oavsett din inställning hoppas jag att du finner lite ro under den ack så traditionsbundna julen. Det behövs i vardagsstressen.
Jag hoppas även att du finner lite tid att läsa numret du håller i din hand. Den är del av en lundatradition som snart fyller 102 år. Låt oss hoppas på några hundra till.
Ledaren publicerades ursprungligen i Lundagård #8 2021.
