Hemma, hem-hemma eller Lund. Lundagårds studentlivskrönikör Thea Sandin är inte helt nöjd var hon än är.
Igår fick jag en notis på min telefon, det stod något i stil med ”den här veckan för tre år sen”. Jag tog upp telefonen och tittade på bilderna och insåg att nu är det exakt tre år sedan jag flyttade jag till Lund.
Den veckan markerar alltså slutet på perioden när jag kunde kalla Stockholm för mitt enda hem. Allt blev plötsligt lite mer komplicerat. Ibland kallar jag Lund för ”hemma i Lund”, ibland kallar jag Stockholm för ”hem-hemma” men oavsett måste det numera specificeras. För nu har jag bott ett tag i vår kära studentstad. Jag har till och med bott här så länge så att jag måste börja fundera på vart jag ska ta vägen härnäst. Kandidaten jag pluggar är klar till sommaren och det pågår mycket planering i mitt lilla huvud just nu. Framförallt funderar jag på var jag hör hemma.
Innan jul längtade jag så fruktansvärt mycket efter att få komma hem. Hem till Stockholm, hem till mamma och pappa och lillebror, till att bli omhändertagen. Kanske få en kram och en kopp te. Läsa DN på morgonen och slippa det gråa regniga Skåne och den ändlöst tråkiga höstterminen jag har haft.
När tåget rullade in genom Stockholm rullade även tårarna ner längst mina kinder. Saknaden jag hade känt slog mig nog oväntat hårt när jag åkte in över de delar av Stockholm som präglat min uppväxt. Jag passerade platsen jag gjorde slut med min första pojkvän, Tantolunden där jag haft gympalektion två gånger i veckan under hela grundskolan, fotbollsplanen där jag lagt mig raklång på marken och solat så fort våren kommit till Stockholm. Ett område på inte mer än en kilometers omkrets som var hela min värld under min barndom.
Men den där sköna känslan som jag hoppades skulle infinna sig när jag kom hem gör inte riktigt det. Istället kommer jag på mig själv med att längta efter mitt andra hem, Lund. Det sköna i att kunna bestämma allt själv, när jag ska äta och vad jag ska göra, om jag vill vara själv eller inte.
Uppenbarligen så är jag som prinsessan på ärten, inget duger och jag märker minsta lilla skav. Men jag tror att känslan jag försöker förmedla är en som många studenter känner igen sig i. Alla vi som lämnat städer och sammanhang och kastat sig ut i något okänt för vi drömt om studentstaden. Samtidigt som Lund bara är en mellanlandning tills man tar sig någon annanstans, där man förhoppningsvis kan få plantera sina rötter.
Rotlösheten kanske låter sorglig men oj så glad jag ändå är över att jag vågade mig iväg till denna stad för tre år sen. Här har jag fått chansen att träffa andra som känner sig lite vilsna och tillsammans gör vi allt för att njuta så mycket det går av vår korta tid i Lund.
