Verkningsfull politik på teatern

Manuskript: Bertolt Brecht
Originaltitel: Die Ausnahme und die Regel
Skriven: 1929
Musik: Paul Dessau
Översättare: Per-Erik Wahlund
Visas: Smålands nation, 29 januari-5 februari

På Smålands nation spelas för närvarande den tyska dramatikern Bertolt Brechts ”Regeln och undantaget” (1929). En pjäs som skildrar en evig klasskamp och samhälleliga orättvisor. Lundagårds Olof Bärtås har sett föreställningen och ställer sig frågan: Hur mycket politik tål teatern?

Det är samma kväll som Sverige spelar EM-finalen i handboll och jag är på Smålands nation tillsammans med en publik på 15–20 personer för att se en teaterpjäs av Bretolt Brecht. Innan föreställningen har jag ett samtal om teater med min fotograf. Plötsligt, som från ingenstans, gör personen framför oss ett inflikande om teaterns politiska relevans på sextiotalet. Och då påminns jag, efter min pandemiglömska, om politikens ständiga hägrande över Smålands nation. 

Amatörteatergruppen Red stage sätter för närvarande upp Bertolt Brechts ”Regeln och undantaget” med Adrian Forsberg som regissör. Pjäsen skildrar ”en utsugare och två av hans offer”, som det konstateras i företalet. Vi får följa en köpman på vandring genom den fiktiva ”Jahi-öknen”. Köpmannen har två anställda, en bagagebärare och en vägvisare, men den senare avskedas tidigt. Under ständiga glåpord och slag tvingas bäraren fortsätta resan. 

Vandringen utmynnar i ett missförstånd och en konfrontation: när bäraren försöker dela med sig av sitt vatten i den varma öknen, skjuter köpmannen sin anställde.  

I en domstol ställs köpmannen inför rätta. Men domen blir inget mer än ännu ett led i maktens favör. Det blir en grym bild av arbetarklassens utsatthet – och överhetens oantastlighet.   

Uppsättningens styrka är dess klarhet och enkelhet. Trots endast fem skådespelare på scenen skapar pjäsen ett verkningsfullt uttryck och dramatiserar en berättelse om samhällets orättvisor och maktens hänsynslöshet. Scenografin utgörs av inget mer än en utrymd publokal, men det fungerar; det går rent av i linje med pjäsens sensmoral och historia. 

I synnerhet Lovisa Sellmans korta insats som domare är bra. Det är en stark röst, en maktens röst – kylig och monoton. 

Uppsättningen lierar sig med Bertolt Brechts teaterideal. Bertolt Brecht gjorde en samling ”Lehrstücke”, en radikal och modernistisk form av teater skapad Brecht, vari ”Regeln och undantaget” ingår. De är korta pjäser och utformades för att förmedla ett politiskt (läs: marxistiskt) budskap genom att sätta vardagliga händelser på teaterscenen. Här, i skarven mellan vardagen och teatern, menar Brecht att samhällets orättvisor ska uppträda i synlig form.  

Uppsättningens enkelhet lämpar sig väl för pjäsens politiska slagkraft. Men jag kan inte släppa tanken om uppsättningen delvis har glömt bort andra värden och principer? 

Ensemblen tycks struntat i enhetlig kostym och skådespelarna känns ibland något osamspelta trots att de individuella presentationerna är goda. Inte helt fördelaktigt har två skärmar satts upp vid sidan av scenen, var någonstans flertalet av replikerna står uppskrivna. Skälet till detta är oklart. Kan det inte räcka med skådespelarnas röster?  Antagligen har ett besluts gjorts, att inte låta estetiska krusiduller blockera förmedlandet av det politiska budskapet. 

Men det grovhuggna formspråket gör att uppsättningen bitvis haltar i det konstnärliga uttrycket; jag blir inte helt såld på att det politiska kan låtas föregå det estetiska i alla avseenden. 

Men detta ska inte frånta helhetsupplevelsen samt att pjäsen lyckas med sitt mål: att i linje med Brechts teatervision sätta vardagen på teatern och uppnå en Verfremdung (ungefär distanseringseffekt, en term myntad av Brecht). 

Jag är trots allt glad att jag skippade handbollen. Det glädjer mig att Smålands nation utmanar det så dominerande spexet i Lund. Teatern, som jag nyligen har fått mansplainat för mig, var en viktig samhällsarena på sextiotalet och det vore högst välkomnat om vårt tjugotal fortsatte åt en sådan riktning.