Allt handlar om inställning! Eller? Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid har i alla fall bestämt sig för att 2022 är året då hon börjar tänka positivt!
I år hade jag tänkt att jag skulle välja lycka.
Jag har alltid tänkt att det inte är så det funkar, att man inte kan välja hur man tänker och känner hursomhelst. Då hade ju varenda kotte mått prima. Man är som man är, och om pessimism råkar tillhöra ens grundläggande drag är det bara att äga det och marknadsföra det som en vinnande quirk.
Men häromveckan slogs jag av en insikt. Jaget är en flod i ständig rörelse. Vilket i likhet med det mesta jag inser är en tafflig parafras av någon mer erkänd tänkare, närmare bestämt (ett ögonblick, googlar)… Herakleites: ”Man kan aldrig två gånger stiga ner i samma flod”.
Jag befann mig i en otippad situation, nämligen en sån där skidresa som man hört talas så mycket om. Skidåkning var fram till den punkten en för mig outforskad, men icke desto mindre instinktivt ogillad aktivitet. Äckelhurtig, överprisad övre medelklass-syssla, hade jag bestämt mig för att tycka. Men den här gången satte jag ner foten. Jag kom fram till att jag är trött på att tycka att allt är dåligt. Från och med nu tycker jag att alla saker är bra!
Det funkade utmärkt. Inte konstigt att skidor är så populärt, det är ju jättekul! Från och med nu är jag en sån som gillar skidor och jag skäms knappt över det. Och om jag kan tycka om sportsaker – vad hindrar mig från att tycka om andra tidigare ogillade saker som grönkål, aktiehandel och min pågående utbildning? Inget. Jag låter inte hat definiera mig längre. Det finns inget jag inte tycker om utom oomtyckandet självt.
Här börjar den som läser nog ställa sig frågan vem exakt som förväntas bry sig. Och det är här käppar i hjulet uppstår.
Det hör till skrivproceduren att jag sitter tätt inpå deadline och våndas över krönikoämne. Jag vet nämligen ingenting om hur man skriver en krönika och har noll kontroll över förloppet – på något sätt dyker det bara alltid upp nåt i sista minuten. Lite som när Harry Potter är helt oförmögen att jobba ihop en funktionsduglig patronus ända fram tills ögonblicket då handlingen absolut kräver det. Och då blir det typ, världens starkaste patronus. Liksom en helt orimligt övermäktig patronus, bara sådär. Hittills kan man tänka sig att Harrys neonhjort och mina krönikor är en perfekt parallell, men det finns subtila skillnader. Företrädesvis: Lyckliga tankar gör bra patronusar, men inte bra texter.
Mina kreativa processer har nämligen historiskt drivits av ilska, spydighet och stundom självkritik – negativa krafter jag inte släpper in i mitt liv 2022, till priset att jag inte sagt eller tänkt något kul på veckor. Det behövs nog bara tid att omjustera. När allt kommer kring måste det finnas en massa personer som är underhållande och intressanta och samtidigt mår jättebra.
Nej men fan nu har jag ångest igen.
