Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
De successiva prishöjningarna i kollektivtrafiken gör studentrabatter till spel för gallerierna, skriver studenten Elias Kihlberg. För alla människors fria rörlighet bör kollektivtrafik vara avgiftsfri.
Det kan inte ha undgått någon att biljettpriserna för att resa kollektivt drastiskt har höjts under de senaste åren. Det är inte endast i Skåne som denna utveckling går att se. I ett flertal av Sveriges regioner har priset för att resa kollektivt ökat successivt under en längre tid.
Att dessa prishöjningar genomförs kan tyckas motsägelsefullt med tanke på att vi lever i ett samhälle där privata transportmedel ständigt får axla rollen som boven i ett allt mer akut drama. Vad som även ger prishöjningarna en inkonsekvent karaktär är hur de i vanlig ordning blir mest kännbara för obemedlade studenter och låginkomsttagare som är bosatta i våra städers periferi – två grupper som redan är ekonomiskt ansträngda och beroende av fungerande kommunikationer till städernas centrum. Själva benämningen “kollektivtrafik” ter sig därmed paradoxal. Varför ska vi låtsas att trafiken är kollektiv om den endast möjliggörs för de som har råd?
Den återkommande motiveringen för höjda biljettpriser är att det är ett nödvändigt ont för att en utbredd och välfungerande kollektivtrafik ska kunna möjliggöras. Självklart är det ingen som på fullaste allvar tror att kollektivtrafiken är en samhällsfunktion som inte kräver någon form av finansiering, men låt oss leka med tanken att finansieringen inte hade varit tvungen att på ett så grundligt sätt slå hårdare mot en viss grupp människor än en annan. Om kollektivtrafiken endast hade varit skattefinansierad hade utfallet blivit jämlikt.
I samband med att priserna höjs så försöker även länstrafiksföretagen lura resenärerna med meningslösa studentrabatter och löjliga förmåner. Hur är det rimligt att det ska vara billigare att köpa två biljetter tillsammans istället för att köpa två biljetter separat? Prisavdrag som exempelvis Skånetrafikens Tillsammansrabatt är ett uppenbart spel för gallerierna och resulterar endast i marginella skillnader i den enskilde resenärens plånbok.
I min hemstad Göteborg får frågan även andra dimensioner. För inte länge sedan infördes ett system som innebär att resenärer uppmanas att stiga på längst fram på bussarna för att busschauffören därmed ska kunna kontrollera att samtliga resenärer uppvisar biljett. Det krävs inte många göteborgare för att räkna ut att detta system inte fungerar i praktiken och mer eller mindre ensidigt påverkar de människor som måste åka med någon av de busslinjer där ett mindre antal människor stiger av och på och där avståndet mellan hållplatserna är längre. På dessa hållplatser är det nämligen lättare för chauffören att kontrollera att resenärerna uppvisar biljett och de tenderar samtidigt att vara belägna i stadens förorter och kranskommuner.
Frågan om huruvida kollektivtrafiken bör vara avgiftsfri eller inte är i allra högsta grad en klassfråga och blir ett tydligt exempel på den spänning som idag existerar mellan centrum och periferi. När prishöjningar och ökade kontroller drabbar redan utsatta grupper som i många fall är förpassade till stadens utkant är det svårt att inte lägga märke till den prägel som förändringarna får. En avgiftsfri kollektivtrafik är nödvändig för det jämlika samhället och allas lika möjlighet att kunna ta del av stadskärnans utbud av upplevelser.
Elias Kihlberg, student
