Från nördigt till folkligt

Varför hänge sig helt åt en annan värld? Lundagård har mött tre rollspelsfantaster och en podd-kreatör för att reda ut varför rollspelen har ökat i populäritet de senaste tio åren. 

I ett mörkt rum sitter en liten flicka uppflugen på sin säng och fräser. En ung trollkarl anklagas för att väcka döda djur till liv. En mor söker desperat efter den som har gjort hennes dotter illa. Spelledaren Stephanie Jephthah tar till orda:

– Katten tycker inte om dig. Katten litar inte på dig.

Med en hes och ljus röst imiterar Stephanie Jephthah den unga flickan som har drivits till vansinne. Det är rollspelskväll hemma hos henne och sambon Martin. Paret och deras fem vänner är mitt inne i en värld där den onda vampyren Strahd styr. På bordet tampas tärningar, spelblad och rekvisita mot vattenglas och hamburgarfyllda lådor om det lilla utrymmet. 

Ett vardagsrum fyllt från golv till tak med böcker, brädspel och diverse rollspels-
attiraljer vittnar om Stephanie Jephthahs intresse för berättelser och fantasy.

– Det är spännande att skapa nya karaktärer, det har jag gjort i hela mitt liv.

Jag har börjat inse att jag faktiskt kan ha kul även nu. Jag har börjat återupptäcka delar av mig själv.

Veckan innan rollspelskvällen hälsar vi på hemma hos en av Stephanie Jephthah medspelare, Zoé Savvidou, i hens och sambon Jonas rökelsedoftande hem. En gigantisk pärlemorskimrande kopp fylls till bädden med kaffe innan vi sätter oss på soffan i det mörkgröna vardagsrummet.

– Från vad jag har hört av mina vänner är jag ganska chill.

Observationen från vännerna bekräftas tidigt: när ett olyckligt kaffespill rinner ut över soffbordet torkar Zoé Savvidou obekymrat upp det med närmsta tygstycke. 

Zoé Savvidou har många i sin närhet som spelat rollspel under en längre tid men började själv inte spela förrän i höstas. Trots att hen har begränsad erfarenhet pratar hen om rollspel som något nästintill magiskt. 

– Det finns den här stereotypen om att “jag är vuxen nu, jag behöver inte leka”, vilket är tramsigt. Jag har börjat inse att jag faktiskt kan ha kul även nu. Jag har börjat återupptäcka delar av mig själv. 

Folk älskade det, så då fortsatte vi.

Någon som började med rollspel i en ung ålder är komikern Isak Jansson. Vi stämde träff med honom på ett trångt stockholmscafé för att prata om intresset som ledde fram till den populära podcasten Rollspelsklubben.

Isak Jansson berättar att han började spela rollspelsklassikern Dungeons and Dragons i tonåren. Idén att starta podcasten slog honom dock långt senare.  Under ett samtal kom han ”som en blixt från klar himmel”  på tanken att göra en podd om det han och vännerna sysselsatt sig med under tonåren.

– Jag såg framför mig att man vill ha den glädjen [vi hade som unga. reds. anm]. Fast så vill man lyssna på det med folk man känner igen, alltså komiker.

Sagt och gjort; sommaren 2017 släpptes det första avsnittet av Rollspelsklubben. Podcasten var först bara tänkt som ett sommarvikariat för AMK Morgon. 

– Sen blev det så poppis, folk älskade det, så då fortsatte vi.

Upplägget har varit detsamma från start: Isak Jansson bjuder in fyra komiker till sin kontorskällare, dukar upp med snacks och dryck, och spelar sedan in ett fyra timmar långt äventyr som klipps till fyra separata avsnitt. Återkommande gäster är, bland andra, Camilla Fågelborg, Marcus Berggren och Simon Gärdenfors.

Rollspelens uppsving

Vi frågar Isak Jansson vad rollspel egentligen är.

– Det jättetråkiga svaret är att det är en interaktiv saga. Egentligen är det improvisationsteater tillsammans med storytelling; så skapar man en berättelse tillsammans,.

Han fortsätter med att förklara att det finns mer än ett sätt att spela på:

– Spelmomentet är ganska litet egentligen. Beroende på hur du spelar finns det lite olika skolor. Vissa är väldigt regelbetonade och andra är mer fria.

Förutom olika betoning på regler skiljer sig också de olika spelen och dess genrer sig åt. Fantasyspelet Dungeons and Dragons är det mest populära internationellt medan det i Sverige finns en lokal, fristående, tolkning; Drakar och Demoner. Och även om fantasygenren är återkommande för många rollspel så finns det även spel inspirerade av allt från vilda västern och 20-talets New York till My Little Pony och Pokémon.

Jag är som Ernst Kirchsteiger av rollspel!

I affärsmagasinet Forbes presenteras statistik framtagen av spelföretaget Wizards of the Coast, som står bakom Dungeons and Dragons, vilken visar på rekordmånga spelare globalt, med 50 miljoner spelare under 2020. Enligt Wizards of the Coast har antalet spelare vuxit konstant sedan 2013, med en ökning på 33% mellan 2019 och 2020. Även Googles statistik över den egna sökmotorn tyder på samma sak: sedan 2017 har antalet sökningar på ”Dungeons and Dragons” (eller förkortningarna “DnD” och “D&D”) ökat exponentiellt.  

Isak Jansson håller själv inte koll på sina lyssnarsiffror av rädsla för att det skulle hämma hans skaparglädje, men ett ökat intresse för spelen tycker han sig ändå ha märkt:

– Jag har hört massa om att det finns ett uppsving. Jag har inga siffror, så jag har inget kvitto på det.

Rollspelsklubben  är utöver en av Sveriges större poddar om rollspel även en av landets största humorpodcasts enligt Isak Jansson. Vi frågar om han tror att han kan ha bidragit till rollspelens ökade popularitet:

– Det är inte bara tack vare mig. Jag tror att om man lyssnar på Rollspelsklubben så hör man att de som spelar och jag som spelledare inte är experter på det vi gör. Jag kanske får ta på mig äran att ha gjort det lite mer folkligt iallafall, konstaterar Isak Jansson.

Med en skämtsam ton tillägger han:

– Jag är som Ernst Kirchsteiger av rollspel!

Det är inne inom populärkulturen att vara lite nördig och jag tänker att det gjort mig gott.

Men att Isak Jansson har haft visst inflytande över rollspelssverige är obestridligt. Vi träffar journaliststudenten Elias Åhlander som konstaterar att hans rollspelskarriär till viss del kan krediteras till Isak Jansson och hans podcast.

– Jag tror att det var i samma veva som Stranger Things höll på också så då fick man väl upp ögonen för det på något vis, säger Elias Åhlander.

Att Elias Åhlanders väg in i rollspelandet var via underhållningen märks genom hela intervjun. Ett hjärtligt och smittsamt skratt utgör bakgrundsmelodin för vårt möte. Även när han talar om mer allvarliga ting så gömmer sig ett finurligt leende under den vältrimmade mustaschen. 

– Jag gillar att tramsa, och att spela Drakar och Demoner var ett oerhört bra sätt att göra just det; att sitta med kompisar och garva.

Isak Jansson tror att rollspelens uppsving kan ha att göra med en ökad acceptans för nördkultur i allmänhet. Elias Åhlander har en liknande uppfattning. Han berättar att han tidigare hade fördomar om att det var “lite töntigt” men att han senare kommit att acceptera den sidan av sig själv:

– Det är inne inom populärkulturen att vara lite nördig och jag tänker att det gjort mig gott. 

Inte bara lek

Zoé Savvidou har en övervägande positiv upplevelse av rollspel. Samtidigt påpekar hen att det finns vissa aspekter som kan vara problematiska. Exempelvis innehåller vissa kampanjer scener som kan upplevas triggande eller obehagliga.

– Förutom sexuella övergrepp var det massa andra hemska grejer som Stephanie varnade oss för. Då sa jag ”om det är något sådant som kommer, snälla beskriv det inte explicit. Säg bara ’det här hände’ så kan vi gå vidare”, berättar Zoé Savvidou. 

Det är såklart ett sätt att uttrycka dolda delar av dig själv som inte är socialt acceptabla i det verkliga livet

För att undvika att obehagliga situationer uppstår menar Zoé Savvidou att det är viktigt att man kommunicerar med sina medspelare, liksom hen gjorde med sin spelledare Stephanie Jephthah. Stephanie Jephthah själv berättar att det kan vara fördelaktigt att man som spelledare, innan ett nytt äventyr, sätter sig ned med sina spelare och pratar om vad det kommer innehålla.

– Det är väldigt viktigt när man börjar en ny kampanj, och speciellt om man inte känner varandra, att man har en ”session zero” där man går igenom förväntningar.

Både Stephanie Jephthah och Zoé Savvidou berättar att de har läst trådar på nätforumet Reddit där andra rollspelare beskriver situationer där saker gått överstyr:

– Där kan man få höra riktigt hemska berättelser om folk som beter sig hur vidrigt som helst, säger Stephanie Jephthah.

– Det [rollspelande, reds. anm.] är såklart ett sätt att uttrycka dolda delar av dig själv som inte är socialt acceptabla i det verkliga livet, menar Zoé Savvidou och fortsätter; 

– Det är verkligen intressant att se att saker kan komma upp till ytan när någon spelar en annan karaktär – typ olika politiska åsikter.

De senaste åren har rasistiska stereotyper inom fantasyvärlden börjat uppmärksammas i media. I ett av årets första avsnitt av podden The Problem With Jon Stewart lyfte exempelvis komikern Jon Stewart svartalferna (på engelska “goblins”)  i Harry Potter-universumet och de antisemitiska stereotyper dessa klassiska fantasykaraktärer är baserade på. Zoé Savvidou tror dock att rollspel skulle kunna användas som verktyg för att föra ämnena till ytan och öppna upp för diskussion:

– Du kan bryta stereotyperna och göra något annorlunda. Men det kräver mycket, tror jag, för du måste verkligen tänka på det.

Ingen av intervjupersonerna själva har varit med om situationer de upplever som obehagliga, vilket kan bero på att de oftast spelar med folk de känner. 

Att barn och ungdomar får sitta och spela rollspel och leva i en fantasyvärld och rita kartor är väl bättre. Det är nog ingen som ser det som farligt.

När rollspelen först lanserades på 80-talet kritiserades de frekvent i media för att vara våldsbejakande. Enligt Isak Jansson är kritiken inte längre lika framträdande:

– Med tanke på hur mycket skärmtid vi alla har är det [rollspel, reds. anm.] väl snarare någonting som uppmuntras. Att barn och ungdomar får sitta och spela rollspel och leva i en fantasyvärld och rita kartor är väl bättre. Det är nog ingen som ser det som farligt.

Nya perspektiv

För Isak Jansson har, kanske föga förvånande, rollspelens möjligheter för kreativitet och humor en stor betydelse. Den mångsidighet som spelen erbjuder ger utrymme för komik och berättande av olika slag och mognadsgrad, säger han.

–​​ Man kan göra smart, smal humor men också supertrams. Det finns så mycket man kan göra, världen är så himla flexibel. 

Oavsett om man prioriterar trams eller strategi i rollspelandet bidrar friheten som finns i genren även till en möjlighet att gå ifrån sin egen verklighet och person för en liten stund, något Elias Åhlander också uppskattar. 

– Det blir väl lite att sätta sig i någon annans skor. Man slipper vara Elias Åhlander hela tiden, om det någonsin är jobbigt. Vilket det kanske är ibland. Så det blir väl att man flyr lite, berättar han. 

Jag har blivit mer bekväm när jag pratar och interagerar med andra människor.

Att Rollspelen kan vara verktyg för att fly verkligheten en stund samt att se världen ur nya perspektiv är en bild som även delas av Zoé Savvidou och Stephanie Jephthah. Zoé Savvidou berättar att det tog tid att komma till stadiet där hen faktiskt släppte taget och vågade vara sin karaktär Jed fullt ut under spelet. Men känslan när spärren väl släppte beskriver hen som nästintill euforisk. 

– Ju mer du lär dig om din karaktär desto friare från dig själv kan du vara. Att spela är att faktiskt kunna vara en annan person i spelet. Det är det mest magiska, skulle jag säga.

Även Stephanie Jephthah konstaterar att rollspelandet har haft inverkan på hennes personliga utveckling. Hon talar med en nästintill filosofisk eftertänksamhet om hur spelandet har gjort det lättare för henne att se saker från nya perspektiv.

– Jag har blivit mer bekväm när jag pratar och interagerar med andra människor. Man har satt sig in i konstiga situationer på många sätt och fått improvisera och det kan man använda när som helst i livet, berättar Stephanie Jephthah.

Zoé Savvidou framhäver även att hens relationer med spelkamraterna stärkts tack vare deras fiktiva äventyr.

– Det är som ett litet fönster in till en person som du inte hade kunnat finna lika lätt utan den situationen.

Känslan som samtliga intervjupersoner delger är att rollspelandet erbjuder många av de saker som relateras till mer traditionellt skapande; kreativitet, verklighetsflykt, reflektion. Där verktygen annars utgörs av pennor, penslar, garn, med mera, är rollspelets främsta verktyg i stället dess karaktärer.

Jag hade en stav och kunde göra sjuka roundhouse-kicks!

Stephanie Jephthah pratar engagerat om Ace, en naiv och god ratfolk (liten humanoid råtta) med en talang för att vara, vad som enklast kan beskriva som, lite störig.

– Han var en sån där genomgod karaktär men han var också väldigt otålig och gjorde saker utan att tänka sig för.

Iver och nostalgi lyser igenom både röst och blick på Stephanie Jephthah när hon pratar om Ace. Efter intervjun, när hon visar upp alla rekvisita hon har samlat på sig under åren av rollspelande dyker en varelse med piratutstyrsel upp.

– Det där är Ace! konstaterar hon glatt och ställer honom mitt framför vår kamera.

En karaktär född ur nyfikenhet kring en specifik stridsteknik kallad “dirty-tricks” utvecklades till någon med djup, personlighet och glädje. Ace blev på så sätt en av Stephanie Jephthahs favoriter. 

När Elias Åhlander pratar om sina favoritkaraktärer är det en liknande historia. 

– Broder Raggmunk, en halvalv som var munk och kunde karate. Jag hade en stav och kunde göra sjuka roundhouse-kicks! Det var första gången jag spelade och karaktärerna utvecklas liksom med en. 

Elias Åhlander har svårt att se likheter mellan just sig själv och Broder Raggmunk, mer än möjligtvis att han just vid det tillfället jobbade i Allhelgonakyrkan och studerade religionsvetenskap samt ”tyckte det var fett med karate då”. Men han tror ändå att det ofta går att återfinna lite av spelaren i dess karaktär. 

– Det är klart, att om man är liten och klen då kanske man är en karaktär som är stor och stark för att liksom kunna… komplettera varandra. 

Alver representerar allt som människor inte är, evigt unga, graciösa, det bästa av det bästa.

Zoé Savvidou deltar i sin första kampanj för tillfället och spelar därmed även sin första karaktär. Men att hen redan känner starka band till karaktären, Jed, märks tydligt. Den ickebinära, karismatiska, magiska, dvärgen Jed är mer än bara statistik på ett papper. Zoé Savvidou pratar om Jed med en värme som i en rollspelsfri värld oftast reserveras för nära vänner. 

– Jag tror att Jed är en del av mig själv. En ”edgy” sida av mig själv som jag skulle vilja utforska mer. 

Zoé Savvidou berättar att hen tror att många nya spelare väljer att spela som alver. 

– Alver representerar allt som människor inte är, evigt unga, graciösa, det bästa av det bästa. 

Men när Zoé Savvidou skapade Jed var tanken snarare det motsatta. 

– Jag ville vara någon som är utmanad på något sätt. Som dvärg är du väldigt kort, du kan inte gå eller springa snabbt, du har många hinder. Hen [Jed, reds. anm] är inte personen du vill gå fram till i en grupp av människor. 

Det sistnämnda är något som hade stor betydelse för Zoé Savvidou. Hen upplever att att hen i verkliga livet är någon som folk har lätt att prata med och som främlingar gärna närmar sig. Efter att ha mött henom är det lätt att förstå varför, hen är både lättsam och varm. Men Zoé Savvidou känner också att det i spelet är skönt att kunna testa på hur det är att ta en mer ocentrerad roll i sociala sammanhang. 

Ett lyckligt slut 

Det har hjälpt mig att lita på min magkänsla och att inse att vad jag gör och säger spelar roll.

Det har gått två veckor sedan den lilla flickan satt uppflugen på sin säng och fräste likt en vansinnig katt. Vi skriver till Stephanie Jephthah för att se om Zoé Savvidou med vänner lyckades med sitt uppdrag. “Gruppen har lyckats bota henne (men det vet de inte om än). De gjorde en magisk ritual som tog dem till hennes undermedvetna där de fick brottas med hennes hjärnspöken”, svarar hon följt av en munter emoji.

Om det bara vore så lätt att tampas med inre demoner i verkliga livet – men kanske är det just det som är så tilltalande med rollspel. Utifrån vad Stephanie Jephthah, Zoé Savvidou, Isak Jansson och Elias Åhlander berättar så ger spelen verktyg att hantera verkligheten men också en stund av vardagsflykt – och om inget annat, en möjlighet att slåss med faktiska inre spöken. 

Och visst är det inte första gången en tanke om rollspel som ett psykologiskt verktyg uppstår. Under intervjun med Zoé Savvidou slängs en spaning om rollspelande som ”budgetterapi” ut – vilket hen direkt kontrar med ett brandtal kring riktig terapi. Men visst håller hen med till viss del:

– Jag har lärt mig så mycket om mig själv, och jag lär mig fortfarande genom spelet. Som självförtroende, det har hjälpt mig att lita på min magkänsla och att inse att vad jag gör och säger spelar roll.