Ett ideal tidigare reserverat överklassen. Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic skriver om bildning och dess potential som en enande kraft.
I förberedelse för kvällens studentafton (onsdagen 9/2) har jag glott på Liv och Horace i Europa, TV-serien om deras bildningsresa på kontinenten. Engdahls omodernitet är slående. Han är nedlåtande i sina förklaringar, ”sitt ner lilla flicka, så ska jag förklara så att du kan förstå”. I och för sig, om man ska hålla käften och lyssna på någon, så är det Engdahl. Men det fick mig att fundera på bildningens exkluderande natur.
Bildning har blivit ett heja-ord, som exempelvis ”gröna investeringar”. Det finns inte någon som tycker att vi behöver mindre bildning. Men låt oss gräva under ytan av överenskommelsen och blotta den underliggande konflikten.
Bildning är inte att lära sig ett yrke. Det handlar inte om något som är till för omvärlden, för arbetsmarknaden. Bildning är en introspektiv handling. Bildning är kunskap för kunskapens skull. Det är att vara en aspiring renaissance man, som en god vän uttryckte det.
Frågan är om bildningen, i sin natur, är exkluderande.
Bildning har ofta setts som ett överklassideal. Ett borgerligt sätt att identifiera sina egna, och stänga ute arbetarklassen från viktiga maktpositioner genom irrelevanta kriterier, som frågan ”Kan du recitera något ur Odysséen?”
Varför tycker vi så? Kanske är det vårt protestantiska arbetsideal, där det högsta värdet är att göra sitt arbete och inte tro att du är någon? Jag skyr ofta diskussionen om bildningens dygd, just i rädsla av att bli kallad pretto.
Men bildning kanske per definition exkluderar. En människa som bildar sig, som söker kunskap för kunskapens skull, tjänar inte sitt eget uppehälle. Men någon måste laga maten, städa gatorna, försörja den förste. Ergo: det är omöjligt för alla i samhället att bilda sig, ergo: exkluderande.
Det ovanstående resonemangets enkelhet bedrar. Myten Gunnar Sträng, vår längst sittande finansminister 1955–76 under både Erlander och Palme, tjänar som ett gott exempel. Hans far tvättade latrintunnor och Sträng följde med. Där fiskade Sträng upp böcker (Strindberg, Lagerlöf) ur soporna. Några år senare rabblar han budgeten upp och ner i TV, helt självlärd. Inte många andra länder kan skryta om något sådant. Sträng talade ofta om värdet av sin bildningshunger och böckerna han hade slukat.
I Sverige har det alltså funnits ett socialdemokratiskt bildningsideal som får mjöldrängen att läsa Marx.
Detta mer egalitära bildningsideal ger oss nyckeln till att förstå bildningens dygd. Bildningen som ideal skapar en gemensam punkt runt vilken hela samhället kan samlas, en myt som förenar nationen. Dess immateriella karaktär gör att den inte är per definition bunden till blodsband eller klass, utan nåbar för alla (om vi tillgängliggör den genom skolan, såklart). Bildningen är, rätt använd, inkluderande.
Det kollektiva förenandet stärks ytterligare av att det är just ett ideal. Alla kan och borde, men inte utan ansträngning. På så sätt motsätter sig idealet klassamhällets låga förväntningar. Den ställer krav på alla människor, krav vars belöning är gemensam ansträngning.
Allt detta ser man med Sträng, men det gäller likaså i modern tid. För om ”svenskhet” = ”har läst Doktor Glas” är det möjligt att bli svensk, även för invandrare som annars aldrig hade blivit bjudna till midsommar.
Bildningen är ett enande av människor. Det är bildningens dygd.
