Lundagårds Victoria Källström uttrycker i veckans studentlivskrönika ett missnöje över sin engelskspråkiga förmåga. Men är problemet verkligen att hon inte behärskar språket eller handlar det snarare om inneboende pretentioner?
Den här terminen läser jag en kurs som ges helt på engelska. I den anvisade litteraturen stöter jag dagligen på ord som jag inte förstår. Jag kollar mig hastigt runt omkring, skriver in “novelty” i sökrutan och snabbt ploppar ordet “nyhet” upp bredvid. Min respons är alltid densamma: jag skäms – det borde jag ha kunnat.
Ska man vara petig är mitt problem inte per se att jag inte kan engelska, utan att jag inte är nöjd med nivån av mina språkkunskaper. Att gott och väl kunna kommunicera räcker inte – jag vill ha ett anständigt språkbruk samt kunna läsa engelsk skönlitteratur på originalspråk utan att behöva kolla upp ord stup i kvarten. Lite pretentiöst? Ja.
När mitt ex en gång sa att amerikaner hade älskat mig visade sig anledningen inte vara min skandinaviska skönhet, vilket jag hoppades, utan att de älskar ABBA. Jag pratade tydligen engelska med samma accent som Agnetha och Anni-Frid. Visserligen vackra, svenska tjejer men likväl blev jag kränkt.
Missförstå mig rätt; jag drömmer VERKLIGEN inte om att prata någon äcklig, korrekt brittisk engelska. Vi hade väl alla ett sånt gäng på högstadiet (*host* på våra universitetskurser) som tvunget skulle leka brittiska intellektuella. Och en sådan tönt vill jag inte vara.
Amerikanska är inte nödvändigtvis bättre – det vore en mardröm att prata som en, så kallad, valley-girl (nej, att du var på utbyte i Kalifornien rättfärdigar inte detta). Det jag skulle vilja ha är ett uttal när jag pratar engelska likt det svenskar som talar rikssvenska har – rent och utan ett alltför tydligt avslöjande om ens ursprung. Men liksom jag pratar stockholmska pratar jag även svengelska.
Terminens första seminarium inväntade jag med skräck. Väl på plats blev det inte bättre då jag, i panik, försökte beskriva en teori med ordet “visualising” men snubblade på s:et som snarare blev ett tjockt sch-ljud. Jag tror (hoppas) varken att detta påverkar min lärares betygsättning eller mina kursares syn på mig, men däremot skadar det min självbild.
Jag kan förstå och göra mig förstådd på engelska (tack Google translate), och jag vet att det är det viktigaste. Resten handlar bara om att jag är pretto och vill bemästra allt jag tar mig för, däribland språk. Och möjligen ett litet uns av fåfänga också, för jag borde kanske omfamna min svenska tonbildning men det låter ju så fruktansvärt fult.
