Hur vet vi att forskningen faktiskt bidrar med något? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Staffan Samuelsson har tänkt lite kring citeringar och om det verkligen är det ultimata beviset för kvalitet.
Vid Uppsala universitet finns det ett gäng forskare som ägnar sig åt att leta efter liv i rymden.
En av dem är Erik Zackrisson. När han i höstas blev intervjuad i Kvartals Fredagsintervjun hade han dock svårt att förklara vad deras rymdforskning kunde bidra med. På frågan om hur mycket värdefull data han och hans kollegor finner på ett års arbete svarade Zackrisson: ”per forskare, får man säga att det i stort sett är ingenting”.
Intervjun fick mig att tänka på den kritik som riktas mot forskningen vid svenska lärosäten, där kritikerna säger att forskningen har försämrats. Som exempel utkom Hanne Kjöller för ett tag sedan med boken Kris i forskningsfrågan, där hon menar att mycket av forskningen är för dyr och saknar användbarhet. Ser man till citeringar och publiceringar presterar svenska forskare allt sämre jämfört med sina internationella kollegor – samtidigt som anslagen till forskningen i Sverige är bland världens högsta i relation till BNP.
Men den mörka bild som målas fram är inte rättvis. Framför allt är det förenklat att använda citeringar som mätinstrument. Forskning kan hålla hög kvalitet trots att den inte får uppmärksamhet. ”Citeringar är ju bara ett av många sätt att mäta vetenskaplig framgång”, som professorn Joakim Larsson sa för några år sedan när han kom med på listan över världens mest citerade forskare. Alltså är det inte rimligt att mena att svensk forskning har försämrats med hänvisning till detta förenklade sätt att mäta forskning på.
Ska vi fullfölja logiken att många citeringar innebär bra forskning är Michel Foucault den bäste forskaren någonsin. Det tror jag vi är många som inte håller med om.
Det är i det långa loppet vi kommer se effekten av de höga anslagen till svensk forskning. Man kan inte förvänta sig att de omedelbart kommer leda till mätbara resultat, forskningen fungerar inte på det sättet. I stället är det en tidskrävande process där små steg i slutändan leder till stora innovationer. Oavsett om det handlar om biomedicin, genusvetenskap eller rymdforskning.
Uppenbarligen fungerar det helt okej som det är nu. Samspelet mellan akademi, näringsliv och det offentliga har lett till att vi är världens näst mest innovativa land enligt FN. Kanske det trots allt inte är kris i forskningsfrågan?
