Går det egna sökandet efter kunskap hand i hand med akademiska studier? Lundagårds studentlivskrönikör Olof Bärtås befarar en potentiell separation mellan honom och hans älskade humaniora.
Min senaste kurs har försatt mig i en smärre livskris. Efter ett nästan fyra år ganska balanserat förhållande till den akademiska humanioran tycks vi ha nått punkten av en potentiell skilsmässa.
Min ambition har länge varit att harmonisera mitt eget läsande och skrivande med studierna. Jag har haft en uppfattning, antagligen omedveten, om att de går att liera med varandra: att det kunskapssökande som personligt betyder något för mig kan inrymmas och utvecklas i min utbildnings kursplaner.
Men harmonin är bruten. Den känsla av mening som har lett mig till humanvetenskaperna är utom sikte i min nya kurs. I stället för ett sökande efter det mänskliga har jag hamnat i främmande land. Allt överskuggas av grovhuggna och kvantifierbara begrepp. Min egen igenkänning och empati för den historiska människan har ingen plats bland kraven på generaliseringar och ett ändlöst listande av faktauppgifter.
Krisen kändes som ett faktum.
Men så samlades jag med ett par vänner. Över svamprisotto och vin ventilerades min stundande skilsmässa och när jag fick inblick i deras liv blev något tydligt: för personerna i sällskapet med litterära drömmar var klyvningen mellan skolan och det egna lärandet en självklarhet. För dem har förenandet av dessa två skikt aldrig varit ett utgångsläge.
Och kanske är klyvningen inte så dum ändå – att skilja mellan vårt eget liv och vår utbildning på samma sätt som vi skiljer jobb från det privata.
Det är nog en generell uppfattning bland oss studenter, att vi har något egentligt bakom våra studier. Jag vet inte vad det är, var det kan lokaliseras eller hur det kan förstås – men det finns något bortom utbildningens ramar. En vilja till kunskap; ett läsande och skrivande som är varför vi egentligen studerar.
Att separera detta kunskapssökande från de förväntningar vi har på våra utbildningar är kanske en god idé.
Risken är annars att detta egna överskuggas av utbildningen, att det uppslukas och uppgår i ett institutionellt ramverk. Faran är att vi överger det personligt drivna lärandet under våra universitetsår. Det vore en dyster insikt, om orsaken till varför vi inledningsvis gav oss hän ett lärande sakteligen förlorades under årens gång.
Insikten att de två nivåerna inte borde hänga samman har verkat terapeutiskt för mig och akademin. Vår brinnande passion kanske inte är densamma, men toleransen och respekten för varandra går stärkt ur denna livskris. Möjligtvis har jag med detta förebyggt ett uppslitande avslut och förhoppningsvis kan jag därmed förbli i akademin ett tag till.
