Aktivist och konstnär – men framför allt serietecknare. Lundagård har träffat mångsysslaren Karolina Bång för att prata om politiskt skapande, vad flersamhet och relationsanarki egentligen innebär och om hennes kommande serieroman.
Högst upp i ett lägenhetshus ligger Karolina Bångs ateljé, en benämning hon insisterar på trots att några av kreatörerna som hon delar utrymmet med föredrar att kalla det för kontor. De frånvarande kollegorna gör sig påminda genom sex just nu tomma skrivbord. Hennes eget står under ett snedtak och är brant vinklat för att underlätta tecknandet.
Karolina Bång är 38 år gammal och bor i Malmö. Hon växte upp i Karlskrona, en plats hon beskriver som vacker, med sin närhet till skog och hav.
– Sen var där ett väldigt bra politiskt klimat. Eftersom det var mycket nazister fanns det också mycket motstånd, en punkscen och demonstrationer, folk som gjorde saker. Det minns jag som häftigt.
Om man har en röst tycker jag att man har en plikt att föra fram någonting som är givande för andra.
Hennes politiska uppvaknande kom tidigt. I början av tonåren blev hon vegetarian, var aktiv i en djurrättsgrupp och läste på om feminism och vänsterpolitik. Bara något år senare gjorde hon sin första serie och mediet har varit ett utlopp för hennes aktivism sedan dess.
Hittills har Karolina Bång släppt tre serieböcker: Handboken (2009), Cowgirls (2011) och Alternativet (2013). Förutom feminism, queerhet, antirasism och normkritik är också folkbildning ett återkommande tema – detta som en motreaktion på vad hon uppfattar som en hierarkisk kultur inom akademin.
– Det värsta jag vet är när man fördummar människor, att de som är belästa skulle vara mer värda än andra. Då har jag alltid tyckt att seriemediet har varit bra eftersom det är så lättillgängligt.
– Om man har en röst tycker jag att man har en plikt att föra fram någonting som är givande för andra.
Trots denna pliktkänsla försöker hon att inte tillmäta sitt skapande för stor vikt och undviker att ha något specifik mål med det.
– Det har varit viktigt för mig att dra ner det [på jorden, reds. anm.]. Det behöver inte vara såna tankar man hade när man var tonåring, att allting skulle leda till en revolution.
I stället drivs hon av möjligheten att “påverka folks tankar, åsikter och själsliv” genom att skriva om normbrytande och underrepresenterade ämnen.
– Om detta kan leda till att någon som känner sig ensam i den känslan som gestaltas kan känna sig lite mer sedd betyder det minst lika mycket som om det hade varit någonting större, berättar Karolina Bång.
Hon är ödmjuk inför sina aktivistiska föregångare, och menar att man inte får glömma att “det är andra som har krattat banan för att man ska kunna uttrycka sig och man ska kunna vara som man är”.
– Det är någonting som man fattar lite senare, men att jag har varit med och bidragit till det är också en skithäftig känsla.
Mitt liv i ett nötskal – man vet aldrig vad man ska göra, vad som händer nästa termin, säger hon med ett leende.
Att jobba med något kreativt drömde Karolina Bång om redan som liten.
– Min farfar och mormor målade och ritade mycket, mina föräldrar gjorde det också en del, så det har alltid funnits en stolthet i att någon vågar satsa på konst. Det är inget de har jobbat med, men alla har väl närt den drömmen lite.
På gymnasiet gick hon teaterinriktningen, spelade i band och hängde i bildsalen. Hennes gymnasiearbete handlade om serier och efter studenten reste hon utomlands, flyttade runt, och jobbade, innan hon slutligen sökte in till serieskolan vid Kvarnby folkhögskola. Så började karriären som, bland annat, serietecknare.
– Det var inte som att jag bestämde mig för att ”nu ska jag bli det här”. Det är inte heller ett hållbart yrke, man tjänar inte så mycket pengar. Det är väl mer att man kanske bestämmer sig för att satsa på att bli kulturarbetare.
När Karolina Bång blev äldre insåg hon att hon i princip inte kommer att få någon pension i framtiden. Insikten ledde till att hon började plugga etnologi vid Lunds universitet. Studierna fick emellertid ett abrupt avbrott när hon tilldelades ett arbetsstipendium, vilket förutsätter att man inte studerar mer än på halvfart.
– Mitt liv i ett nötskal – man vet aldrig vad man ska göra, vad som händer nästa termin, säger hon med ett leende.
När hon fick arbetsstipendiet bestämde hon sig för att börja skriva på sin nya bok, och tack vare det kunde hon arbeta utan att känna någon stress över att inte kunna betala hyran. En dag tillägnad serieskapande följer hon en särskild, noga uttänkt process.
– Hjärnan funkar bäst på förmiddagen, det är då som man kan göra manus eller ideer och komma på hur någonting ska bli. På eftermiddagen kan man vara som en ritmaskin, lyssna på en podd och rita.
Utgångspunkten är att relationer som betyder någonting är lika mycket värda, oavsett relationstyp.
Boken, som publiceras på Galago förlag i april, heter Himlastormande och är en relationsroman i serieform. Den skildrar två personer som blir kära i varandra, där en av dem är ”flersam” medan den andra inte är det. Karolina Bång har själv kallat sig ”flersam” i nästan 15 år och beskriver det som “motsatsen till tvåsam eller ensam, alltså att man kan vara kär i flera eller ha flera viktiga relationer”.
Ett annat begrepp som hon har använt i sina tidigare serier är “relationsanarki”, vilket hon förklarar som att “platta ut hierarkier i relationer”. En partner behöver inte vara värd mer än en vän, ett syskon eller ett djur man känner, förklarar hon.
– Utgångspunkten är att relationer som betyder någonting är lika mycket värda, oavsett relationstyp.
I Himlastormande kommer Karolina Bång inte att skriva om flersamhet och relationsanarki på ett folkbildande sätt. I stället behandlas det som en självklar förutsättning.
Foto: Saber Malmgren
– Det är inte huvudmålet med boken att berätta om flersamhet, huvudmålet är att berätta om en svår kärleksrelation. Svåra, jobbiga kärleksrelationer finns på så himla många olika sätt.
– Om man ska hitta något högre syfte är det väl att berätta olika slags historier, så det inte bara är en hetero-Romeo-och-Julia-situation. Men det gör folk hela tiden, det är ingen historia som är den andra lik. Eller jo, det är det ju, det tar jag tillbaka, rättar hon sig själv och skrattar.
Nu har hon bara några kapitelbilder och småfix kvar innan boken är helt färdig. Hon öppnar den nedersta lådan i skrivbordshurtsen och visar Himlastormande i sitt nuvarande format – en pärm fylld med plastfickor innehållande A4-papper med serieteckningar.
– Jag vet inte om det är bra ännu, det vet man inte om någon annan kommer tycka heller, men det är bara kul att det blir något.
