Det här är en utbildningspolitisk krönika. Åsikterna som framförs är skribentens egna.
När livet krisar är systemet ytterligare en kamp. Lundagård utbildningspolitiska krönikör Li Brundell har fastnat i CSN:s osympatiska byråkrati, och önskar en reformering.
Förra månaden skrev jag om livet som student efter att en har fuckat upp in absurdum. Jag är lite inne på samma spår nu, eftersom ”fuck upp”-et i fråga även har satt min csn-inkomst på tvären för tillfället. Med ”samma spår” menar jag att jag återigen är så jävla jättetrött.
Ryssland ligger på lur, elpriserna har blivit skyhöga utan förvarning och samtidigt så har vi den förbenade klimatångesten. Allt detta, möjligtvis adderat med en global pandemi. Men likväl förväntar sig alltid Centrala Studiestödsnämnden en godkänd tentamen.
Den senaste terminen har jag tänkt: ”Det är synd om mig som är bokstavsbarn!” Denna termin vill jag svara den tanken med: ”Ursäkta, vi bor nu på en bokstavsplanet!” Hur hamnade vi i en tidslinje där du blir fråntagen din inkomst om du misslyckas med att plugga under en semi-apokalyps? Hur ska någon orka återhämta sig från att helt plötsligt behöva jobba parallelt med att plugga ifatt – oavsett om ADHD finnes eller ej? Varför har CSN en särskilt raffinerad naivitet?
Precis innan jag påbörjade ett tekniskt basår 2018, tog min barndomsvän livet av sig. Precis innan. Under de följande månaderna var jag så katastrofalt bra på att vara dålig att studiebidraget 1 år senare, på ett von trappskt vis, viskade ”so long, farewell” till mitt bankkonto. Hösten 2019 ringde jag CSN för att prata med en handläggare och få tillbaka det. Det var dock en skeptisk och överarbetad stämma som mötte mig på kundservice, så jag fick släppa det så länge.
Våren 2020 pratade jag med en annan handläggare, för att fråga exakt hur många högskolepoäng jag behövde klara av för att få CSN igen. Av en slump berättade jag varför jag hade blivit av med det i första taget. Efteråt var det tyst en stund. Till sist frågade hon: ”Har du läkarintyg på att du haft psykiska problem?”. Jag svarade att jag hade ADHD samt sökt hjälp i samband med min sorg. ”Vad bra, då kan vi använda det.” Lite lirkande och några månader senare hade hon säkrat min inkomst igen.
Men nu är jag där och behöver hjälp igen, skillnaden är bara att katastrofen är offentlig och inte längre privat. Kan jag verkligen skylla på min ADHD igen? Borde jag skylla på min ADHD? Det är svårt, oavsett diagnos, att studera när det känns som att världen går under. Du är lika mycket människa oavsett hur ambitiös din handläggare är. Det får inte vara individ eller regelverk som avgör. Vi kan inte spela rysk roulette med byråkratin.
Jag kanske inte kan förvänta mig enorm systematisk förändring ögonabums, men kanske en lite bredare förståelse. Kanske mer av ett stöd i framtiden. Kanske någon enstaka föreskrift som slutligen hävdar: ”Livet är inte över, alla kan fucka upp – CSN har skaffat empati”.
