Onsdagen den 23 februari gästades Studentafton av Ernst Kirchsteiger. Lundagårds Victoria Källström var på plats för att lära sig hur ett gott liv uppnås – och även om det blev en trevlig stund gick hon därifrån något missbelåten.
Foto: Johan Larsson
Lunds stadsteater är smockfull när den folkkäre tv-inredaren Ernst Kirchsteiger är ditbjuden för att prata om det goda livet. Samtalet modereras av Hanna Hellquist, uppskattad journalist och radiopratare. I sin presentation uttrycker Studentaftons förman Madina Refoi att kvällens gäster förenas i det värmländska ursprunget och glädjen för lantlivet.
Ernst Kirchsteiger och Hanna Hellquist äntrar scenen och lever direkt upp till sina personor. Han leende från öra till öra och vinkande så stort att armarna korsas över huvudet. Hon med en Cola light i ena handen och taxen Ines koppel i den andra. På axeln hänger en handväska ur vilken hon flertalet gånger plockar upp snusdosan och bättrar på sitt röda läppstift.
Hellquist är en moderator som tar plats. Det tycks mer som att hon håller en talkshow där Ernst är sidekick än att hon är där för att moderera ett samtal om honom. Exempelvis tittar hon inte på sina två A4-sidor med förberedda frågor förrän de sista minuterna. Istället börjar samtalet med att Hellquist beskriver sin relation till Ernst och berättar om när hon efter en IVF-behandling i december som ”rann rakt igenom henne” kollade på Jul med Ernst på TV4. Hon gillar nästan allt han gjort, säger hon, utom när han målade ett kök lite väl grönt.
Tyvärr upplever jag det mest som störigt, och inte charmigt naivt, när Hellquist säger att hon förstod kvällens tema först när hon stod i draperierna. Jag hade uppskattat om den rådande trend där programledare ska framstå som obrydda och blasé försvann. Men publiken skrattar för full hals så kanske var jag den enda som kände så.
Trots ett lite väl stort fokus på moderatorn och en otydlig struktur kommer samtalet så sakteligen in på vad ett gott liv är. Ernst menar att hans mål är att inspirera människor till att inte ”censurera sig ur kreativa aktiviteter”. Han tycker att vi blir mer ”tefloniga” med åldern och att vi bör släppa fram våra inre barn. Uttryck som censurera och tefloniga används flitigt men känns lite mal placé i ett samtal om inredning.
Vid ett flertal tillfällen försöker Ernst, vad jag tolkar det som, visa vilken medveten man han är. Han säger att han har svårt att se varför man ska dela upp sysslor mellan könen och kungör att han minsann höll en drejkurs för invandrarkvinnor en gång. Men när Hellquist faktiskt ställer en intressant fråga angående hur Ernst ser på faktumet att han har blivit känd på att göra någonting som kvinnor gjort i alla tider, utan att bli uppmärksammade för, byter han snabbt ämne. Han börjar istället tala om hur han inte gillar ord som ”pimpa” och ”piffa” när det gäller att dekorera ett hem – istället vill han beskriva det som att han ”gestaltar”. Jag kan inte annat än uppfatta det som aningen taktlöst och pretentiöst.
En av få adekvata frågor från moderatorn är hur Ernst blev som han blev – vart intresset för färg och form kommer ifrån. Han förklarar att han växte upp som yngsta barnet i en skara av fyra och därför hade mycket tid för sig själv. Ensamheten kunde ibland bli en tristess – något han dock beskriver som ”kreativitetens granne”.
Traditionsenligt ägnas Studentaftons sista 30 minuter åt publikfrågor. Det är en bunt unga tjejer som räcker upp handen i hopp om att tilldelas ordet. En efter en reser de sig upp med ett grepp om mikrofonen för att be Ernst om livsråd. Frågor om livsmotton, frukost och tidsdisponering besvaras med klyschor om att man ”inte behöver leva det stora livet” och ”ibland måste avstå det man helst vill för att vara lycklig”. På frukostfrågan svarar han dock gröt. Med äppelmos, och mjölk i ett glas bredvid.
Om man ser på kvällens evenemang som att man betalade för att få uppleva två schabloner i verkliga livet fick man minst sagt valuta för pengarna. Med generande plattityder och en amorf struktur därtill. Förväntade man sig däremot ett välplanerat samtal med fokus på huvudgästen – Ernst Kirchsteiger – lämnades man besviken.
Men, jag ska inte ljuga – det var mysigt att luta sig tillbaka i stadsteaterns röda plyschstolar till ljudet av de värmländska och ett välkommet avbrott från ett nyhetsflöde präglat av invasion och hot om kärnvapen. Allt som allt en lättsam kväll värd studentbiljettens 80 kronor.
