Tar vi våra rättigheter för givet? Lundagårds kulturkrönikör Gabriel Lindgren menar att vi måste tala mer om demokratin.
I det svenska folkhemmets, frihetens och falukorvens förlovade land kan det tyckas absurt att vilja diskutera demokrati. Kritiserar man den svenska demokratin riskerar man att stämplas som reaktionär eller revolutionär; epitet som man helst undviker om de inte syftar på att man föredrar vinyl framför cd, eller gillar banan på sin pizza.
Samtidigt är det tydligt att även de mest fundamentala frågorna kring demokratins vara eller icke-vara öppnar upp för ett vakuum i den allmänna uppfattningen om vårt samhälles struktur, syfte och påverkan. Förr hade dessa frågor, oaktat det ideologiska ursprunget, betraktats som ledstjärnor för en vision av samhället som skulle sträcka sig minst två generationer fram. Idag betraktas de närmast som jobbiga frågor som förtar fokus från den gällande fyraårsplanen. Två inslag i den senaste tidens kulturjournalistik vittnar om detta.
Det första gäller den diskussion som uppstått kring synen på att den totalt förutsättningslösa dialogen är den arena där demokratin frodas som bäst. Poddaren Navid Modiri har hamnat i skottlinjen för att inte tillämpa tillräcklig kritik och har försvarat sig genom att hävda att han inte vill bestämma “vad som är rätt information för andra människor”. Det andra gäller den fruktlösa intervjun som kultur- och demokratiminister Jeanette Gustafsdotter gav för SvD, i vilken hennes politiska filosofi efter att ha “varit socialdemokrat i hela mitt liv”, kunde summeras till att det är viktigt med demokrati, för att demokrati är viktigt.
Ihoptussandet av Modiri och Gustafsdotter kan tyckas vara ett oärligt slag under bältet, men det är möjligt att göra paralleller. På samma sätt som Modiris “jag trivs bäst i öppna samtal”-filosofi kan betraktas som ett lättjefullt förhållande till sanningen där kritiken åsidosätts, så kan Gustafsdotter visionslösa floskler betraktas som ett liknande tidstecken. En tid där politikens högdjur anser det viktigare att tryggt vila i demokratins famn än att vara kritiskt granskande av samhällsordningen.
En undersökning utförd av människorättsorganisation Civil Rights Defenders kunde i slutet av förra året fastställa att var tredje svensk är orolig för att Sverige blir alltmer odemokratiskt. Samtidigt uppger en fjärdedel att de tror att det hade varit positivt för Sverige om landet styrdes av en stark ledare i stället för ett flertal politiska partier. Med andra ord finns det en tydlig diskrepans mellan den demokratiska ordningen och de som förmodat utgör demokratins medborgare. Det är dags att vi adresserar denna paradox.
Öppenhet, och för den delen demokratiska handlingar är uppenbarligen inte en garanti för demokratin som ordning. Om man på riktigt vill konsolidera demokratin är det dags att sluta använda den som en halmgubbe för ett okritiskt förhållningssätt och sluta ta dess allmängiltighet för givet. Älska den, ifrågasätt den, men krama inte ihjäl den.
