Vi lever i en värld där jakten på kärlek har förvandlats till ett mobilspel. Lundagårds studentlivskrönikör Ebba Frid skärskådar den moderna romantikens osexiga intrig.
Om det funnits några singelstudenter som inte installerat Tinder minst en gång sedan appens födelse rådde säkert pandemin bot på den saken. Det har inte riktigt funnits några alternativ.
”Dejtade” man ens innan Tinder blev en grej? Jag tänker mer på det som en konstig amerikansk grej som uppfunnits för att typ skapa bra reality-TV. Missbrukspersonlighet som jag är har jag trots detta varit på fler tinderdejter än jag kan räkna under årens lopp.
Tinderdejting har samma sorts lockelse som trisslotter: Man vill inte gå miste om den pyttelilla chansen att råka på en livsförändrande storvinst, men för det mesta är best case scenario att man skrapar tre gånger 60:- vilket sällan resulterar i något annat än två nya trisslotter.
Dejtingappandet har givit mig föga mer än en nedslående människosyn samt insikt om romantikens död i en tid av social marknadifiering (ett ord som från och med nu existerar). Man swajpar sig igenom hundratals spegelselfies och narcissistiska, självmotsägande bios som ”humoristisk och jordnära” tills man börjar bli osäker på om det representerar ett öppet sinne eller någon sorts självskadebeteende. När folk fyllt ut sin profil med självutnämnda positiva egenskaper tillkommer gärna en detaljbeskrivning om vad de förväntar sig för produkt – förlåt jag menar potentiell livskärlek. Kanske om man ”söker nåt seriöst”, eller motsatsen.
Som om ”nåt seriöst” eller ”inte seriöst” vore annonsvaror på blocket. Har jag missat uppdateringen av människans neurologiska konstitution där det lagts till en användarvänlig inställningsmodul för hur, när, varför och i vad man blir kär?
Folk är så dumma. Bara jag förstår mig på det där med kärlek på riktigt, för jag läste tvångsmässigt alla Austen- och Brontë-romaner under gymnasiet och vet att förälskelse ska vara smärtsam, motvillig och djupt problematisk tills det på magisk väg blir bra till slut. Dejtingerans strömlinjeformade sökprocess, ofta resulterande i arbetsintervjuliknande screening för ”romantisk kompatibilitet”, erbjuder en jämförelsevis högst osexig intrig. Brontë-romansen har förstås den smärre baksidan att den tenderar fucka upp en till gränspsykotiska nivåer, men vilken bladvändarkvalitet!
Kanske funkar dejtingfenomenet som en sociokulturell försvarsmekanism. För alla som upplevt ett rejält hjärtekross framstår det som befängt att ett så dysfunktionellt tillstånd skulle vara något som drabbar folk med samma frekvens som influensa, utan att alla samhällsfunktioner konstant havererar. Tinderkonceptet kan delvis minimera det kaotiska med en mer systematisk approach, och således förebygga civilisationens undergång. Jag känner trots allt flera som tack vare Tinder landat i fantastiska, kärleksfulla förhållanden utan att behöva genomlida massa ovisshet och intermezzon.
Nu framstår det nästan som att vi romantiker drar det korta strået. Lyckligtvis är så endast fallet om det skulle visa sig att livet inte handlar om vems tillvaro som skulle rendera bäst chicklit.
