Journalisten Eva Franchell har skrivit den första biografin om politikern Anna Lindh. Lundagårds Olof Bärtås har läst den och välkomnar försöket att utvärdera tiden som gått – men ställer sig tveksam till skildringarna som saknar kritisk distans.
Titel: En människa kan mördas men inte idéer
Utgivningsår: 2022
Författare: Eva Franchell
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Vi har på senaste tiden kunnat läsa allt fler berättelser om 80- och 90-talet. Tidens fortskridning har gjort att årtiondena bakom oss har börjat bli historia – vilket öppnar för en utvärdering av eran när de politiska idealen svängde från folkhemsdrömmar och 68-rörelsen till marknadsideologi, miljörörelse och globalisering.
Den socialdemokratiska politikern Anna Lindhs liv löper längs denna samtidshistoria. Hon föds på sent 50-tal in i ett klassiskt 68-hem och engagerar sig tidigt i politiken. 1982 väljs hon in i riksdagen, bara 25 år gammal och yngst i plenisalen. 1984 blir hon ordförande i SSU och sen fortsätter uppdragen; kulturborgarråd, miljöminister, utrikesminister. Men 2003, när Anna Lindh befinner sig i toppen av den politiska eliten vid Göran Perssons sida, tar de politiska uppdragen slut då hon mördas på NK i Stockholm – med vännen och journalisten Eva Franchell vid sin sida.
Eva Franchell brukar omtalas som ”Väninnan på NK”, och var därutöver Anna Lindhs pressekreterare under ett par år. Hon ligger nära historien, och har nu skrivit biografin En människa kan mördas men inte idéer: En biografi över Anna Lindh.
Med ett journalistiskt och medryckande språk tecknas bilden av Anna Lindh som en skärpt och internationellt riktad politiker med framåtanda. Hon snappade tidigt upp miljöhoten och engagerade sig mot dessa. Likaså var hon del i försöket från det socialdemokratiska hållet att finna svar och positioner mot högerns nya politiska idéer; avreglering av ekonomin, new public management och privatisering av offentlig sektor.
idéer.
Bild: Albert Bonniers förlag.
Hon var en ny sorts politiker. Skolad i ungdomsförbunden var hon taktisk och medievan, om än med få andra arbetserfarenheter utanför det politiska. I dag känns de självklara, men hos Anna Lindh kan vi spåra den politiska ”broilerns” födelse.
Eva Franchell skildrar väl det nya politiska landskapet som uppstod åren omkring Berlinmurens fall. Tiden när Moderaterna – och inte Socialdemokraterna – betraktades som framtidspartiet: när socialdemokratin upplevdes som tyngd av byråkrati och historia medan högern menades kunde vädra ut gammal luft.
Men tyvärr är att det överlag deskriptivt. Eva Franchell försummar här en god möjlighet att ordentligt analysera och utvärdera hur Anna Lindh och socialdemokratin drogs med i tidens nyliberala yra. Att avregleringar och privatiseringar inte bara var en form av ekonomisk politik, utan ett sätt att friskriva politiker från ansvar. De kritiska frågorna som behöver ställas formuleras aldrig utan de tappas bort i ett ändlöst listande av detaljer om Anna Lindhs resor och möten med internationella politiker.
Fler problem uppstår med det personliga porträttet. Utöver att framstå som tafatt i sällskapslivet beskrivs Anna Lindh alltigenom i positiva dager: ”hon är modig”, ”hon är motsatsen till luddighet”, ”Anna Lindh är inte som andra tjejer”. Det avslutande kapitlet heter ”En krigares död”. Det är irriterande uttryck som bara blir plattityder – utsagor utan möjlighet att förklara.
Biografin är på så vis en del av en allmän trend i samtida historieskrivning: berättelsen och dess dramatiska kurva – och allt vad det innebär med motstånd och spänning – premieras före ett granskande och mångbottnat porträtt. Historien ska dramatiseras i enlighet med ett schema i stället för konfronteras i en mer komplex form.
Det leder till frågan: för vem är biografin skriven? Liksom de flesta politiska biografier tycks den primärt vara intresserad av ett historieberättande för det egna partiet. Men den kritiska utvärderingen uteblir – och det är här jag tror boken hade kunnat bidra med något reellt.
Det är en svepande och välberättad historia. Men tyvärr utan något extra.
