En kontroversiell bunt krönikor av en kontroversiell författare om en kontroversiell tid. Lundagårds Victoria Källström har läst Lena Anderssons Resten av verkligheten.
Titel: Resten av verkligheten
Utgivningsår: 2022
Författare: Lena Andersson
Andra böcker: Egenmäktigt förfarande (2013), Verkligheten och resten (2018) och Dottern (2020)
Förlag: Polaris
Formgivning: Lukas Möllersten
Att börja läsa Resten av verkligheten tog emot. Inte av rädsla för intresselöshet eller obegriplighet utan på grund av en komplex relation till dess upphovsman, Lena Andersson. Egenmäktigt förfarande (Natur & kultur, 2013) är en av mina favoritböcker och Andersson är i min mening en enastående romanförfattare. Men, å andra sidan, är hon inte min favoritkrönikör – och Resten av verkligheten är en krönikesamling.
Jag finner det svårt att skilja på verk och person, även om jag anser att man bör. Därför högg det till när jag läste Anderssons syn på domen mot den uppmärksammade kulturprofilen under metoo. Hon ifrågasatte varför målsägande “frivilligt” följt med mannen hem igen om det nu var så att han förgripit sig på henne, utan att diskutera fenomen som relationell makt.
Resten av verkligheten innehåller denna och flera andra av Anderssons tankar, uttryckta i krönikor, mellan åren 2018 och 2021 – den senaste skriven bara någon månad innan boken gick till tryck. Den är 358 sidor lång, med elva kapitel där krönikorna sorterats efter tematik. Exempel är “Samvaro mellan könen”, “Ideologier” och “Längtan till undantagstillståndet”. Bokens titel anspelar på Anderssons tidigare krönikesamling Verkligheten och resten (Polaris, 2018).
Det är inte mycket i Sverige som Lena Andersson anser vara rätt. Som en röd tråd genom boken uttrycks missnöjet över ett samhälle som gärna böjer sig för hegemonier och att invånarna tvingas till homogenitet. Det gäller bland annat feminism, invandring, stadsgestaltning och politik. Andersson identifierade sig tidigare som ideologisk socialdemokrat, skriver hon, men efter ett uppvaknande ser hon sig sedan en tid tillbaka som liberal. Hon uttrycker vikten av var människas förmåga att tänka och tala fritt, bland annat vad gäller transpersoners pronomen. I grunden handlar det om individuellt ansvarstagande. Andersson har valt en mycket talande mening för att avsluta boken: “Ja, vi lever fel.”
Särskilt intressanta finner jag bokens två sista kapitel där Lena Andersson bemöter kritik hon har fått utstå för sina kolumner. Hon förtydligar missförstånd och ger ibland en känga åt de som, enligt henne, med sin kritik bevisar just det hon argumenterar mot. Däribland hennes syn på kön och människan som rationell. Tyvärr är dessa kapitel relativt korta och hade gärna fått vara längre.
Att läsa en krönikesamling är inte som att läsa skönlitteratur. Var krönika fodrar uppmärksamhet i stunden och efterföljande reflektion. Det är inte en saga med tydlig början och slut. Enklare blir det inte av Anderssons otroligt formella och akademiska språk – något som blivit hennes kännetecken och många kritiker anmärkt på. Varje ord är noga utvalt och meningarna otroligt informationstunga.
När jag läst hennes skönlitterära verk har jag upplevt språket som roligt och uppfriskande. Blandat med dialoger och impulsiva tankegångar uppstår en bra balans. Samma sak när jag läst krönikorna var och en för sig, publicerade i tidningar såsom DN och SvD. Att läsa hundratals sidor var däremot utmanande.
Det svårförståeliga språket väcker frågan för vem Lena Andersson egentligen skriver. Är det för andra akademiker? Intellektuella? För sådana som mig – ungdomar mellan 20 och 30 som tycker det är spännande med polemik?
Andersson har många starka åsikter om många olika saker. Är hennes syfte att sprida dessa och bjuda in andra till alternativt tänkande tror jag räckvidden skulle expanderas om hon anammade ett mer lättförståeligt språk. Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta, sade Esaias Tegnér år 1820, men det tror jag inte stämmer i Lena Anderssons fall. Hennes argument känns otroligt genomtänkta och det vore spännande att få ta del av hennes hjärna på mitt eget språk.
Jag rekommenderar de intresserade att läsa Resten av verkligheten som ett uppslagsverk över ett liberalt perspektiv på händelser mellan åren 2018 och 2021. Som enkel kvällslektyr upplevde jag boken för komplicerad men om man under någon grå vardag känner sig sugen på kontrovers är det bara att slå upp en sida på måfå. Boken utgör en mycket detaljerat utförd samtidsanalys.
