När Lund var musikstad

En gång i tiden inhyste Sparta utöver studenter även en världsarena där ABBA tampades om strålkastarljuset med AC/DC. Men hur blev egentligen Lund södra Sveriges musikcentrum?

Det kan verka mycket avlägset att Lund en gång har varit en internationell musikstad. Att det har funnits en konsertlokal insprängd bland Spartas studentbostäder. Att det omkring tio gånger om terminen uppträdde världsartister i denna betongkloss till byggnad. Att vi, om vi bortser från tidsrymden mellan oss och dåtiden, skulle kunna samlas där för att lyssna, dansa och svettas till rocklegender som Patti Smith och Queen.

Men så var det. Lund har varit en musikstad av högsta rang. 

1971 invigdes studentområdet Sparta av dåvarande statsminister Olof Palme. Samtidigt byggdes även vad som var tänkt att vara en handbollsarena – Olympen – på området. Det visade sig dock först efteråt att den var byggd efter fel dimensioner, och arenan blev därmed obrukbar för sitt syfte. Den då 22-åriga lokalbon och musikfantasten Julius Malmström såg en annan potential för lokalen och började att arrangera konserter där i stället. Olympen, som i en tid framöver skulle utgöra navet i Lunds musikscen, föddes alltså av en tillfällighet. 

Hösten 1971 började Olympen husera spelningar och 1972 tog dess verksamhet fart på allvar. Den 14 januari uppträdde Jethro Tull och året rullade sedan på med spelningar av bland annat Paul McCartney, Santana och Alice Cooper. 

Konserterna fortsatte och efter ett par år vidgades Spartas område med ännu en konsertlokal. ”Pub Sparta” – som då öppnade upp för spelningar – var om möjligt en ännu mindre gemytlig lokal än sin handbollsarena till granne. Här, sida vid sida med Olympen, spelade bland annat blueslegenden Bo Diddley på åttiotalet. 

Under dessa år blandades den fjortonårige Magnus ”Pange” Öberg in i musikscenen och blev, tillsammans med Julius Malmström, en av de som skulle inta en central roll i Lunds musikliv. Pange Öberg engagerade sig tillsammans med flera andra  i den ideella musikföreningen ”Folk å Rock” och efter att ha hoppat av gymnasiet vid sjutton års ålder fick han en heltidsanställning i föreningen. 

 – Vi blev utkastade från Pub Sparta 1985, berättar han under en intervju i hans hem i centrala Lund. 

Det är en rymlig våning med designmöbler, konsertplanscher från svunna tider och ett produktionsrum i en helt egen källare. Idag är Pange Öberg konsertarrangör och har en historia som producent för artister som Timbuktu och Lars Winnerbäck. 

Det kokade på riktigt i stan

I en tvist med Akademiska föreningen, som själva ville ha inflytande över musikscenen på studentområdet, lämnade ”Folk å Rock” Pub Sparta och sökte sig till andra lokaler. Inledningsvis var det nationerna som stod till buds, men under tidigt åttiotal hade musikföreningen fått upp vittringen för en annan, långt mer attraktiv lokal. 

Förr hade Mejeriet varit just ett mejeri, men under sextiotalet stängdes verksamheten ner och lokalen lämnades tom. 20 år senare väcktes, bland annat av ”Folk å Rock”, frågan detta utrymda mejeri inte skulle kunna byggas om till en länge eftertraktad konsertlokal? Ämnet skulle dock politiseras rejält och bli en av åttiotalets stora debatter i Lund. Särskilt från högersidan väcktes motstånd, med Lennart Ryde (M) i spetsen. Pange Öberg beskriver motståndet:

– Kulturkonservatism kombinerat med oförståelse och ett ogrundat kommunisthat.

Högerns avoga inställning till ungdoms-
kulturen under dessa år är en avhandling i sig. Men det fanns någonting i den framväxande ungdomen som skrämde den konservativa falangen. Det väckte en fruktan för vad den nya, fria kulturen skulle göra med samhället. Det väcktes associationer till vänsterradikaler och kulturrevolutionärer, berättar Pange Öberg och beskriver det som ”en rädsla för Baader-Meinhof-ligan och kommunistspöken”.

Men Mejeriet-projektet hade ett stort folkligt stöd bakom sig. Studenter tågade och spexade på gatorna, och det arrangerades stöddemonstrationer för den önskade konsertlokalen. Till slut, 1985, tvingades kommunen ge vika efter att en ”hemlig donator” pumpat projektet med en ohygglig mängd pengar. Donatorn skulle visa sig vara Lunds kapitalmotor – Crafoordska stiftelsen – och då blev det omöjligt även för moderata politiker att stå emot opinionen. 

– Det kokade på riktigt i stan, säger Pange Öberg om stämningen i Lund från Mejeriets grundande och fram till mitten av nittiotalet.

Konserterna var fantastiska, men det var ett ganska sunkigt ställe med idrottshallskänsla.

Lunds dragningskraft som musikstad var dess bredd. Här blandades rock, pop, hip-hop, jazz, reggae och så kallad ”världsmusik”. Alltifrån pakistanska manskörer till Thåström och Miles Davis uppträde för en stor publik. Människor reste från Sverige och, enligt Pange Öberg, hela Europa för att höra artisterna. 

Berättelsen om Olympen och Mejeriet har något skimrande över sig. Som student idag kan det te sig osannolikt, nästintill magiskt. Hur kan det ha varit att vara student under dessa år? 

Kulturjournalisten Per Hägred flyttade till Lund från Linköping 1977. Han studerade informationsteknik och kulturgeografi och bodde på Delphi. Planen var inledningsvis att doktorera men i stället hamnade han i tidningsbranschen och började skriva för skånebaserade Kvällsposten. 

Han beskriver flytten från Linköping som en stor omställning: 

– Lund var en musikstad och i Linköping hade jag varit ganska svältfödd. 

Om Olympen berättar han:

– Konserterna var fantastiska, men det var ett ganska sunkigt ställe med idrottshallskänsla.

Även Om Per Hägred njöt av det stora musikutbudet i staden satte studentlivets torftiga ekonomi gränser för hur många spelningar han faktiskt kunde gå på.

– Det var dyrt och man fick välja noga.

Under veckorna mellan CSN, när studenter inte hade råd med biljetter till världsartisterna, gick de i stället till nationer. Smålands nation utmärkte sig och blev ett nav för rock och punk på 80-talet, Blekingska spelade mycket pop och Sydskånska hade jazzkvällar. På nationerna blandades musik och fest på ett sätt som skiljde sig från Olympens regelrätta spelningar. 

Under nittiotalet fortsatte det spirande musiklivet och 1996 tilldelades Lund P3:s nyligen tillkomna utmärkelse ”Årets popstad” – ett pris som uppmärksammade särskilt levande musikstäder. 

Men så kom 2000-talet och sedan dess har södra Sveriges musikaliska tyngdpunkt sakteligen skiftat till Malmö, som förr främst betraktades som en tråkig arbetarklasstad. Det beror dels på Malmös expansion, dels på att Lund aldrig byggde någon ordentlig konsertarena som kunde möta de höga publiktal som artister nuförtiden skapar. Det är andra tider och andra krav på musikscenen. 

Pange Öberg och Per Hägreds berättelser om det förflutna är höljda i nostalgi. Många är de som har uppträtt, och många fler är de som har lyssnat till dessa artister. Trots den nya riktningen som Lund har tagit – med företag, partikelacceleratorer och bostäder på Brunnshög – har staden minnen av ett kulturellt förflutet. 

Och Olympen? Lokalen blev till tentasal på beslut av AF Bostäder, och betraktades som undermålig för världsartisterna. Den har byggts om och återgått till sitt atletiska ursprung och blivit ett Actic-gym. Idag uppträder inga världsstjärnor på Olympen, men på danspassen strömmar fortfarande musik och studenter fortsätter svettas i dess lokaler.