Partiet Medborgerlig Samling (MED) gästade AF-borgen den 3 mars. Mediepersonligheten Alexander Bard, som kandiderar till riksdagen för partiet, medverkade, och Lundagård slog sig ner med mediesveriges enfant terrible för ett samtal om kändisskap och hans vision för Sverige.
Foto: Victor Norgren
I AF-borgens lilla sal står stolarna uppradade framför estraden till vad som förefaller vara en blandning av ett kampanjmöte och paneldiskussion där MED:s partiledare Ilan Sadé tillsammans med Alexander Bard ska ge sina och partiets syn på kulturpolitik, ”sveket från de borgerliga partierna” och skatteslöseri. Partiet startades 2014 och ämnar bli det uppfriskande borgerliga nytillskottet som inte tvekar att kalla en spade för en spade.
– Skattetrycket ska ner rejält och skattesystemet ska förenklas. Jag tycker vi ska ha som det är i Estland med platta inkomstskatter, berättar Alexander Bard för Lundagård strax före panelsamtalets början.
Tanken rimmar väl med MED:s partiprogram där en minskad stat är ett av ledorden. Det är förutom sänkta skatter minskade anslag till föreningslivet, en bantad kulturpolitik där kulturen ska förlita sig på civilsamhället och inte staten, en omläggning av invandringspolitiken bort från vad partiet identifierar som en kostsam och bidragsberoende asylinvandring.
– Staten ska ägna sig åt sina kärnuppgifter som infrastruktur och försvar. Men idag har vi parallellt med digitalisering och den effektivitet som det medför en allt större offentlig sektor med fler byråkrater och tjänstemän. Vi lägger alldeles för mycket pengar på en medelmåttig offentlig förvaltning.
Som exempel hänvisar Alexander Bard till Sveriges häktningsförarande där man än idag måste ringa en telefonväxel får att få besökstid.
– Idag kan jag med ett knapptryck köpa varor från andra sidan jordklotet. Varför finns det då inte en app där jag boka tid för att besöka en bekant som är häktad? Svenska myndigheter är skitdåliga på digitalisering!
Invandringen till Sverige får gärna vara stor, större än den är idag, men det är de mest kvalificerade som ska komma hit.
Han återkommer också flera gånger till att partiet vill återinföra det sedan 1974 avskaffade tjänstemannaansvaret som någonting ödesdigert. Reformen på 70-talet innebar ett minskat straffansvar för offentliga tjänstemän där ringa tjänstefel enligt brottsbalken ej anses straffbart. Bland partiets mer konventionella, eller ”mellanmjölkiga” om man så vill, förslag återfinns i partiprogrammet exempelvis avskaffad fordonsskatt, NATO-inträde, expansion av kärnkraft, mer kunskapsorienterad skola, fullt bibehållen skolpeng till friskolor. Men villaägarna i Bromma sätter säkert morgonkaffet i halsen när de också läser förslag som avskaffat press- och partistöd och nedläggning av public service.
– Det är helt galet att vi som skattebetalare finansierar politiska partier. Partierna ska i stället finansieras av deras medlemmar.
Alexander Bard anser vidare, likt partiet, att public service ska avskaffas.
– Public service är bara ett propagandaorgan för den sittande makten, säger Bard bestämt. De som har makten i Sverige kommer göra allt för att styra public service till deras fördel. Det ser vi nu med Sverigedemokraterna. De närmare sig makten och slutar ifrågasätta public service eftersom de vill göra det till sin egen propagandakanal.
Liknelsen mellan Sverigedemokraterna och MED påtalas ofta – inte sällan beskrivs MED som SD för akademiker. För blotta ögat ser det ut så: dagens arrangemang tycks var lika mansdominerat som Sverigedemokraternas ledning och de välekiperade åhörarnas tweedkavajer och putsade skor får en att tro att de har ett par högskolepoäng under bältet. Men själv avfärdar Alexander Bard dessa jämförelser med SD, i synnerhet när det kommer till invandringspolitiken.
– Vi är alltså för invandring men väldigt skeptiska till en invandring som leder till stora integrationsproblem. Invandringen till Sverige får gärna vara stor, större än den är idag, men det är de mest kvalificerade som ska komma hit.
Som alternativ förespråkar partiet en invandringspolitisk mer lik det poängbaserade invandringsystem man har i Kanada där språkkunskaper och utbildning premieras och som gör att arbetskraftsinvandring, inte sällan högkvalificerad, dominerar och inte asylinvandring.
– Integrationen måste fungera och det gör att man bara kan ta emot ett begränsat antal flyktingar som varken har arbete, bostad eller språkkunskaper.
Själv kallar jag mig högermarxist och tror på klassanalys.
Sedan Alexander Bards TV-sända siande på 90-talet (i skrivande stund har nästan en miljon människor sett klippet på Youtube) om internets samhällförändrade framfart har han tillskansat sig något av en position som det offentliga Sveriges spåman. Han svarar förbehållöst på frågor och drar sig inte för att fälla tvärsäkra omdömen om kontroversiella frågor och framtiden, oavsett om han sitter i TV-soffor, jurypaneler eller deltar i podcaster och debatter. Denna eftermiddag förutspår han att alla riksdagens etablerade partier är fallande korthus och att marxismen kommer tillbaka – dock inte hos vänstern.
– Själv kallar jag mig högermarxist och tror på klassanalys. Men marxism är inte välkommen i dagens vänster eftersom vänstern har flyttat från arbetarklassen till medelklassen.
Trots Alexander Bards entusiasm kvarstår ett bistert faktum: vägen till riskdagen för MED är lång. Mycket lång. I senaste riksdagsvalet fick partiet 0, 20 % och i EU-parlamentsvalet fick partiet 0,15 %. Statistiken talar också emot dem; bara fyra nyetablerade partier sedan 40-talet har lyckats skrapa ihop 4 % av rösterna och tagit plats i riskdagen, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Ny Demokrati, varav det sistnämnande åkte ut valet efter inträdet.
– Personligen tycker jag fyraprocentsspärren är alldeles för hög. Den är odemokratisk och är uppenbart bara tillsatt av de priviligierade etablerade partierna. Inom Medborgerlig Samling talar vi om det gamla etablerade partierna med deras politiska adel som består av politiska karriärister, menar Alexander Bard.
För mig har inte Medborgerlig Samling ett egenvärde. Folk borde byta parti oftare.
MED och Alexander Bard förefaller gå som hand i handske. De har inte mycket till övers för något annat parti överhuvudtaget och är helt bekväma med att burdust stöta sig med att allt som luktar etablissemang och gammal gråssossighet.
– Fördelen med ett nytt parti är ett det inte finns några politiska ”broilers”. Alla är nya i politiken. Det är de gamla partierna och deras broilers som måste bytas ut, säger Bard utan tvekan.
Du har tidigare varit med i Liberalerna, Centerpartiet och Piratpartiet. När lämnar du Medborgerlig Samling?
– Ja alltså för mig har inte Medborgerlig Samling ett egenvärde. Folk borde byta parti oftare, säger Alexander Bard och gör den osentimentala jämförelsen mellan byte av parti och byte av bostadsort.
– Jag gillar partiet och de människorna som är engagerade inom partiet. Sen kan jag säga att kulturen inom Medborgerlig Samling skiljer sig enormt jämfört med andra partier. Det är mycket av en digital folkrörelse som samlar alla slags människor, medan om jag går med ett i gammalt parti idag får jag ett brev på posten och ombeds gå och fika med en tant!
Nu för tiden syns Alexander Bard mindre i ute i stugorna i och med hans sorti häromåret som jurymedlem i Talang, enligt rykten på grund av hans kritik av Black Lives Matter-rörelsen. Att hans uttalade kritik av MeToo och Black Lives Matter samt hans yttranden Twitter grusat bilden av honom som en oförarglig excentrisk gamäng är knappast något han ligger sömnlös för. Tanken slår en att Alexander Bard möjligtvis är något så ovanligt som en kändis som inte bryr sig om att förvalta sitt kändisskap.
– Jag hatar att vara folkkär. Jag skriver inga autografer och tar inga foton. Det är så jävla skönt att nu slippa vara en folkkär Tv-personlighet!
