The Beatles låtar hade kunnat skrivas av Olivia Rodrigo, menar Patryk Banach. När studenter fastnar vid gamla klassiker bör de komma ihåg att musikindustrin har utvecklats dramatiskt.
På många av efterfesterna jag varit på har det pågått många debatter kring vad som spelas. Det har flera gånger förekommit att jag ”fått aux-sladden” (kopplat till chromecasten i Gen Z-termer) och fått skit för min musiksmak. ’’Vad fan är detta” får jag höra bara för att jag välsignar mina vänner med Aviciis revolutionerande housemusik, Dorian Electras banbrytande hyperpop eller Wellerman’s Sea (eller vad som varit trendigt på Tiktok den senaste veckan). Jag börjar känna mig trött på att man smutskastar populärkulturen som något som bör undvikas lika mycket som korridorsgrannen som hostar lite för mycket under pandemin, utan snarare något vi borde uppskatta.
Jag förstår att jag drar mig till dessa kretsar ibland. Nationer som uppskattar musik, föreningar inom Akademiska Föreningen som gärna hänger och snackar om de senaste låtarna av indieband och krogar där man spelar låtar av ”nästa Håkan Hellström”, men trots det tror jag att folk måste skärpa sig när det kommer till smak.
Missförstå mig rätt, jag älskar Foxen på Sydskånska och det är kul med en 90-talsklubb då och då (trots att det känns extremt 2016, dags att inse att 2010 är throwback-musik), men behöver detta verkligen vara på bekostnad av modern, ny musik? För mig är Lund en plats där man får ha kul och inte behöver ta saker på stort allvar, detta är varför jag inte vill ha en stor debatt kring spellistan på en mellanfest utan bara låta folk ha roligt.
Jag menar absolut inte att all ny musik är bra, inte heller att all populärmusik är det bästa som hänt världen, men vi måste sluta låtsas som att allting Carola gjorde för 30 år sedan är så jävla bra. Jag tror att vi måste vara beredda på att släppa ”nostalgin” för att kunna röra oss vidare rent kulturellt. Folk verkar glömma bort att även The Beatles var mainstream en gång i tiden.
En annan sak jag finner intressant i detta är just faktumet att gammal musik betraktas som speciell bara för att den är gammal och ”retro”. Jag har hört hur många tolkningar som helst om hur Lucy In the Sky with Diamonds handlar/inte handlar om LSD eller att Let it be är en av världens bästa låtar. Men jag tror att det är värt att komma ihåg att Olivia Rodrigo hade kunnat skriva Here Comes the Sun, men hade The Beatles kunnat skriva Good 4 U? Svaret är troligtvis inte. Musikindustrin förr var tyvärr inte tillräckligt utvecklad i jämförelse med dagens fantastiska pop.
Ja, jag kanske låter som en extremt hjärntvättad kapitalistisk människa med en medelklassig smak när det kommer till kultur eller media. Men det är viktigt att komma ihåg att under det senaste decenniet har även HBTQ-artister fått vara med i musikbranschen och bidra till kultur, snarare än ett gäng vita killar som hade hybris (Ja, The Beatles.) Fastän jag får kritik för att musiken jag lyssnar på låter som om Skrillex dator kraschade eller någon tappade en låda med bestick ner för en trappa, så tycker jag att det finns en poäng i att upptäcka SOPHIEs experimentella produktion av ljudtextur och identitet. CupcakKes text:
Yo’ dick brick-hard like a medal
I got three holes for it like a pretzel (mhm)
Tight as a virgin boy don’t get nervous (tight)
I’m here to serve you customer service
kanske inte låter lika fint som något Bob Dylan har skrivit. Däremot tror jag att det finns ett stort värde i att låta kvinnor sjunga om sin sexuella frigörelse. Absolut, John Lennons Imagine må vara fin, men den är absolut inte lika välproducerad och relaterbar som Ariana Grandes Thank you, next.
Patryk Banach, student vid Lunds universitet
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
