Markus Krunegårds metafysiska pubturné gör succé på Kulturbolaget i Malmö. Lundagårds Isak Aho Nyman är lyrisk över Sveriges mest banbrytande regelrätta rockmusiker.
Kulturbolaget i Malmö är inte sig självt fredagen den 11 mars. I stället har Krunehof, ett mobilt tempel till rockgudarna, slagit upp sina dörrar. Under de senaste åren har Markus Krunegård skapat sin egen mobila sunkbar, med lökig art-noveau-typografi och merch som inte bara innehåller signerade posters och vinylskivor utan också vätskeersättning, läppbalsam och truckerkepsar. Det är den perfekta inramningen för hans musik och uppenbarelse.
Markus Krunegård har alltid känts som att han ligger utanför stereotypen om den ideala rockstjärnan, samtidigt återkommer den här föreställningen som en målbild i hans musik. Trots att han är en av Sveriges största musiker har han alltid beskrivit rocklivet från läktaren, mycket mer som någon som längtar efter att få leva det än någon som sedan länge varit den som vi vanliga dödliga ser upp till. Hans absolut största styrka är hur väl vi som publik övertygas om att han inte är någon stjärna utan bara en vanlig farsa som råkar ha hamnat här, framför oss.
Markus Krunegård har en utstrålning såpass stark att han borde anmälas till strålsäkerhetsmyndigheten.
Markus Krunegård för sig också på ett sätt som om han bara hade råkat slira in på scen lite på måfå, han har ett personligt anslag som känns mer som ett samtal än en artist på scen. Det här samtalet förs främst genom artistens säreget magiska mellansnack. Det går att få ett svintajt band, det går att öva tills exakt allting sitter och musiken bara seglar obefläckad ut över en publik, men jag tror inte det går att lära sig att mellansnacka som Markus Krunegård. Han drar bisarra anekdoter om en kompis och pratar om hur han är “andra generationens invandrare som gjort andra generationens TV” och nämner lite generat att han skriver oväntat mycket om just Malmö.
Det är mot bakgrund av det här som resten av konserten blir så övertygande. Krunegård svänger obehindrat från mellansnack som känns som ett personligt samtal till att med klinisk precision riva av sina bästa låtar. En lätthet som, återigen, befäster känslan av att vi inte står i en konsertlokal för att se en spelning utan att vi bara snubblat in på den lokala krogen för att se någon snubbe som bara råkade vara där just ikväll.
Men oavsett skicklighet, fantastiska mellansnack eller odödliga låtar så är det den där strävan mot rockstjärnedrömmen som gör att jag skulle gå till Krunehof varje kväll om jag kunde. Markus Krunegård har en utstrålning såpass stark att han borde anmälas till strålsäkerhetsmyndigheten, så självklar och glädjefull att vardagen bara förvandlas till omärkbart brus i bakgrunden. Alla låtar spelas för att han och bandet vill spela dem, alla flippiga danssteg är med för att de är flippiga och därmed helt rätt. Allt som händer på scenen kommer från en glädje för- och kärlek till hantverket som är att skapa en livespelning. Ett arbete där publiken måste vara med och oj, vad vi är med.
Jag har sett Markus Krunegård tre eller fyra gånger beroende lite på hur man räknar, men det här är mitt första besök på Krunehof. Jag försöker sätta fingret på vad det är som gör just den här fredagen så speciell, jag vänder ut och in på alla minnen men hittar inget konkret. Kanske är det inte svårare än att vi ser en av de absolut bästa i Sverige under en av de bästa perioderna i sin karriär, en stjärna som kunde ha fallit för länge sen men som på något oförståeligt sätt bara fortsätter att stiga. Så om du får chansen nån fredag, skit i din stamkrog och gå till Krunehof istället. Jag lovar att det kommer vara värt det.
