När nästan en miljon svenskar tar antidepressiva läkemedel är det något djupt fel på samhället, skriver studenten Edvin Tiba i sin insändare. Små magiska piller kan inte vara den eviga lösningen.
Jag likt många andra har en näst intill ritualliknande morgonrutin. Jag slår upp mina ögon till det hemska repetitiva tjutet av alarmet, tillfredsställer genast mitt nikotinberoende och slö-scrollar på telefonen en stund medan jag samlar kraft för att starta dagen. Med ett ryck tar jag mig ur sängen – nästa substans min kropp kräver är koffein. Kaffekokaren slås på och puttrar lugnt i köket medan jag går in i badrummet. Där i badrumsskåpet finns det kanske viktigaste intaget för dagen – de små gula och gröna kapslarna som håller mig och så många andra flytande.
Jag är tacksam för dessa små magiska piller. De lyfte mig upp ur hopplösheten och gav mig en framtidstro jag inte visste fanns. Utan dem hade jag med största sannolikhet inte suttit här i Lund idag, tagit mig igenom min första termin på högskolenivå eller orkat leva det sociala liv jag lever idag – fyllt av fina möten, nya människor och relationer som jag innerligt hoppas och tror kommer hålla livet ut.
Men samtidigt kan jag inte låta bli att se varje morgon som ett nederlag. Ett nederlag i form av en kemiskt konstgjord andning jag behöver för att överhuvudtaget fungera i det samhälle jag lever i. Idag är det cirka 1 miljon svenskar som mår så pass dåligt att de äter antidepressiva läkemedel för att klara sig genom vardagen – låt oss tänka på det en stund.
Hur kan det komma sig? Det är självklart svårt att peka på en specifik anledning, bovarna i dramat är många. Men det går att konstatera att över 1 miljon människor i Sverige inte får sina behov tillgodosedda. Över en miljon människor klarar inte den press som ställs på individen och inte passar i det snäva prestationsbaserade ideal som vi lever efter idag. Vår vardag präglas av vad man som individ är kapabel till att prestera, producera och leverera. Den snabba, och för samhället kostnadseffektiva lösningen som erbjuds blir då att medicinera. Bedöva dina känslor och fortsätt gno på. Allt för att tillfredsställa och upprätthålla ett ekonomiskt maskineri som dessutom urholkar planetens resurser så till den grad att vårt gemensamma hem bokstavligt talat håller på att brinna upp. Samtidigt som profiten av vårt slit flyttas upp i pyramiden till den rikaste procenten.
Man ska passa sig för att säga vad som är naturligt och inte för människan. Alla är vi stöpta i olika formar med olika drömmar, viljor och förutsättningar – ekonomiska som sociala samt kognitiva. Och det är just där vi finner problemet – den liberala marknadsekonomi som styr varenda steg och val vi tar här i livet passar inte alla. Jag skulle våga påstå att det rentav är få som faktiskt passar in i den snäva formen, ändå kämpar vi för att modellera oss efter de skeva ideal den belönar. Blir vi lyckliga av det? Är det syftet med den begränsade, dyrbara tiden vi har här i jordelivet? Jag tror inte det.
Kanske tillhör jag den skaran vars hjärna befinner sig i en naturlig kemisk obalans och behöver en extra boost serotonin, kanske är min psykiska ohälsa en produkt av samhällsmiljön jag lever i. Kanske är det så att jag bara är lite gnällig. Oavsett så sköljer jag slaviskt ner dessa små magiska piller varje morgon. För jag vet, att utan dem så sjunker jag under trycket av det meritokratiska samhälle vi skapat och varje dag väljer att upprätthålla.
Edvin Tiba, student vid Lunds universitet
Det här är en insändare. Åsikterna som framförs är skribentens egna. Instruktioner för att skriva insändare finnes här.
