Mars och den fruktansvärda processen av att leta sommarjobb är i full gång. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Li Brundell skriver om illusionen av en ledig sommar.
Jag har, som många studenter vanligtvis bara en grej på hjärnan i dessa tider: ”giv mig ett fucking sommarjobb”. Turligt nog har ju jag då den omedelbara lyxen i att ha ett bekvämt deltidsjobb, en sjuk raritet, som erbjuder mig möjligheten att jobba under sommaren. Det är ju vad vi heltidsstudenter alla suktar efter: en möjlighet att få gå in i väggen under sin enda lediga tid på året.
Du har en bunt ungdomar som pressar sig till mos under terminerna så att de kan klara studierna bara för att eventuellt, kanske, förhoppningsvis(!) kvalificera för att kunna bränna ut sig själv bokstavligt och själsligt i den oljigaste delen av en snabbmatsrestaurang under juli månad – och det ska vara ok på, något vänster?
Jag kan höra någon surrande mygga till individ redan nu säga att det bara är att ”Humbug! som vuxen människa är det din plikt att kunna försörja dig själv, din lelle sosse”. Först och främst, ditt fiktiva r*vh*l: du vet, lika väl som jag, att majoriteten av studenter genuint försöker hitta sommarjobb. Det är bara inte alla som kan släntra in på nice bolag via pappis kontakter. För det andra: särskilt du, som inte utfört en dags praktiskt arbete i ditt liv, måste väl se det sjuka i kraven som ställs på oss.
Studier på heltid, studentengagemang på deltid, hitta ett dagsverke som vill ha dig, klara alla högskolepoäng, knega redan i april för att kunna överleva majs halva CSN, för att slutligen i juni övergå till att jobba heltid i 3 månader. Sen någonstans där i änden av prestationsspektrumet förväntas vi dessutom vara artiga, orka ta hand om oss själva och inte varje natt gråta oss själva till sömns för att vi är så gudsförgätet stressade. Som ett jäkla kretslopp. Varje. Fucking. År.
Varför försvinner rätten till semester när en pluggar? Liksom, hur fick det bli så här? Är det politiker som har blandat ihop 20-somethings med duracellkaniner? Är det en bunt demoner till nationalekonomer som har gnuggat ihop handflatorna och stönat ”incitament”? Är det kärleksbarnet av antagandet att studenter klarar av hur mycket som helst och att ett odrägligt liv som student kommer tjonga ut oss snabbare på arbetsmarknaden och göra oss till hederliga maskiner för andras profit?
Jag är så jävla trött på att vara trött. Jag vill inte se fler studenter gå under bara för att de inte har det skyddsnät slumpen gav mig. Jag vill inte vara ensam om att klara mig utefter förutsättningen att jag har en pappa som kan agera bank när det behövs. Det är långt ifrån ett universellt fenomen att ha en pappa med pengar liksom det är att ha en pappa över huvud taget. Illusionen av att alla studenter kan ta ledigt måste krossas.
Staten litar alldeles för mycket på någons förälder tar emot när studenter faller. Den rätta strategin är kanske inte att knuffa ned dem till att börja med.
Det här är en utbildningspolitisk krönika. Åsikterna är skribentens egna.
