Nedsläckningen av de ryskägda nyhetssajterna RT och Sputnik kan tyckas logisk i skuggan av invasionen mot Ukraina. Samtidigt undrar Lundagårds redaktör Theo Vareman huruvida censur är rätt väg att gå för demokratierna i Väst.
Sedan drygt två veckor tillbaka är de av ryska staten ägda nyhetssajterna RT och Sputnik oåtkomliga i hela EU. Beslutet togs av EU-kommissionen för att minska risken för rysk desinformation efter landets invasion av Ukraina, och har stöd hos den svenska regeringen. Kanalernas konton på sociala medier är också bortplockade.
Både RT och Sputnik har varit tydligt riktade mot en västerländsk publik, med systerkanaler på flera europeiska språk. På detta sätt har Kreml kunnat sprida ett narrativ som gynnar dem själva, och kanske har EU:s utrikeschef Josep Borell rätt när han kallar medieorganisationerna för ett “operativt verktyg i Rysslands angrepp mot Ukraina”. Att totalt släcka ner sajterna är dock inte lika oproblematiskt som det först kan verka.
Censuren mot de ryska mediesajterna har fått hård kritik från det europeiska, såväl som det svenska, journalistförbundet. När Sveriges kulturminister Jeanette Gustafsdotter fick möjlighet att bemöta kritiken i P1 menade hon att RT och Sputnik inte rör sig om fria medier, då organisationerna ägs av den ryska staten. Den som vill vara elak kan påpeka ironin i att detta uttalande görs i en mediekanal finansierad av den svenska staten.
För nog skaver det när medier, oavsett hur propagandistiska, plötsligt förbjuds. Denna kontroversiella dimension försvaras av en anonym EU-tjänsteman, som berättar för Politico att nedsläckningen bara kommer pågå tills “the aggression is put to an end and until Russia and its media outlets cease to conduct propaganda actions against the Union and the member states”.
Frågan är vem som ska avgöra vad som är propaganda, snarare än vinklad rapportering. Har inte RT och Sputnik alltid, i sig själva, varit propaganda-aktioner gentemot EU och Väst? Att dra tydliga gränser har blivit allt svårare i och med den mediala globalisering vi sett under 2000-talet.
Jag läser själv exempelvis gärna Al Jazeera, en nyhetssajt och TV-kanal som blivit en av arabvärldens största. Ägaren är den hårdföra diktaturen Qatar, och som av en händelse rapporterar inte heller sajten vidare mycket om de slavliknande förhållanden under vilka tusentals gästarbetare dött för att förbereda landet inför fotbolls-VM senare i år.
Denna dimension är naturligtvis något att hålla i bakhuvudet, vilket också är fullt möjligt att göra när man som jag själv lever i en demokrati med ett brett medieutbud som granskar och ifrågasätter både diktaturer och deras medietjänster. Att läsa Al Jazeera, eller för den delen Global Times (styrd av kinesiska kommunistpartiet) eller Anadolu Agency (ägd av turkiska staten), är också essentiellt för att förstå vilken typ av narrativ stater som dessa har ett intresse av att sprida.
Det är lätt att agera snabbt och hårt i tider av krig. Ibland går det för snabbt. Censuren mot Sputnik och RT känns inte bara obekväm, utan också hycklande när andra diktaturers medietjänster fortsatt får fritt spelrum. Statligt ägda medier är inte heller något främmande för demokratiska länder, och även dessa är i riskzonen när gränsen för vad som räknas som propaganda suddas ut.
Slutligen är frågan vilken effekt avstängningen får på de ca 7 % av svenskarna som läser RT och Sputnik – kommer de snällt att övergå till DN, eller bara stärkas i sina eventuellt redan pro-ryska uppfattningar?
