Nattliga upptåg, tillfälliga romanser och dimmiga minnen. I ett brev till den finska studenttidningen Studentbladet skriver Lundagårds Arvid Grange om studentlivets start, den omtalade novischperioden.
Kära Helsingfors och kära Studentbladet!
I vår omvärld sker mycket för första gången. Våra studentlivs första postpandemiska vår är inledd. Sveriges första kvinnliga statsminister är vald. Mina första blöta tårar faller över att falafelhaket Underground på Sankt Petri Kyrkogata här i Lund har gått i konkurs och lämnat plats för ett svindyrt ramen-ställe. Och nya studenter har nollats, kläckts och för första gången blivit ettor.
Novischperioden är en underlig tid. Skimrande och totalt främmande:
Ni står i ett kök. Någon du inte minns namnet på, trots att ni skakade hand för två-och-en-halv sekund sen, utmanar dig på beer pong. Du känner dig vitsig och häver ur dig ”det kommer du ångra” innan du missar alla kast. Förfesten tar slut och du cyklar med en svettig näve kring ölen mot nästa ställe. Sen nästa. På efterfesten pratar du med Vad-fan-var-namnet-nu-igen och ni delar laster och hemligheter som om ni var på konfirmationsläger.
En underlig period. Ännu har man inte lärt sig vilka som kommer att bli ens gäng och således är alla ens potentiella bästa vänner. Men om något låter som att det är för bra för att vara sant – titta en gång till.
I ett första möte finns alltid osäkerheten. I den är det lätt att börja se upp till fel person, eller att leta i spriten efter självförtroende. De flesta har sett olyckan presentera sig själv, på ett sätt eller annat, under de första veckorna.
Allt roligt måste ha ett pris. Elektricitet: planeten. Godis: sommarkroppen. Demokrati: intelligens. Listan fortsätter och kan utökas med huvudlöst festande. Inte sällan far någon illa av roligheterna, men någonstans går gränsen där man helt enkelt får acceptera skadan. Frågan är var?
Det händer kanske väl ofta att jag trillar ner i åsikten att vi borde strunta i konsekvenser och leva för den rena känslan istället. Vad annars spelar någon roll? Vi kan inte kvantifiera värdet i en natt av vansinnig lycka, flyktiga passioner, och hänsynslös frihet. Så varför ställa dessa mot konkreta värden – siffror på allt som gått snett? Åstadkommer det något mer än att smutsa ner nöjet?
Givetvis, till viss del. Novischperioden i Lund har de senaste åren, om jag förstått rätt, mildrats just för att motarbeta olyckliga händelser relaterade till festligheterna. Incidenter i alla kategorier från dem vi i efterhand kan skratta åt till dem vi undviker att prata om har omformat nollningskulturen och gjort den mer hänsynstagande och inkluderande. Lambo har förbjudits på sittningar, alkoholhetsen är mindre, bakisångesten lindrigare.
Men som ett tankeexperiment vill jag ändå återvända till frågan: var går gränsen där vi accepterar festens skada? Där vi inte orkar med fler regler? En del saker kan vi förstås aldrig luta oss tillbaka och acceptera, det menar jag inte. Men andra?
Jag har plockat på mig vägskyltar och glassgubbar utan rimlig anledning. En gång försökte jag gå iväg med en tavla. Jag har klättrat i byggställningar, trillat ner från en klippa, badat i mörkt vatten. Jag har betett mig som en idiot och bråkat med andra idioter. Jag har blivit utkastad från krogen bara för att gå till den som låg vägg i vägg. Allt under fanan: nattliga upptåg.
Hur mycket kan försvaras under den sköna fanan? Kan man vara ung och oansvarig utan att någon behöver plocka upp notan? Prognoserna har sagt att vi går mot ett nytt roaring twenties. Så det känns smart att försöka färdigställa moralen innan vi kommer dit – vilka ansvar vi kan kasta i elden för den dionysiska extasens skull.
En del av mig vill säga alla, en annan förstår sig på försiktighetsprincipen.
Trots fläckarna som vi försöker radera eller i förnekelse blunda för, så är novischperioden för många en fantastisk tid. Förhoppningsvis mer så nu än förr. Irländsk julafton, djupa snack, full kärlek – en eller två vänner för livet.
Efter några veckor av rörelse tar den slut. Cyklar parkeras och staden återgår till sitt lunkande tempo. Nästa termin står man med sentimentala ögon och ser på.
Vilka kulturella skillnader som separerar Lund från Helsingfors vet jag inte. Hur ser nollningsveckorna ut hos er, i vårt kära grannland, där alkoholkulturen är mytomspunnen? Består den av samma lyckliga pack halvfulla kleptomaner? Samlar ni på vägskyltar? Vad äter ni när klockan slår 03?
